När man inser att man har hamnat alldelens rätt
Det som gör styrkelyft till en helt fantastisk grejj att hålla på med är inte bara att man får lyfta skittunga saker, först och främst är det alla människor som man träffar på gymmet, på tävlingar och som man snubblar över på sociala medier.
När jag ramlade in i lyftandet var jag livrädd för alla. Alla såg så proffsiga ut, och här kommer lilla, tjocka jag som inte kunde nånting. Det första som hände, under mitt första ensamma pass på SAK, var att två killar kom fram och presenterade sig och erbjöd sig att hjälpa mig att komma till rätta. Jag var fruktansvärt rädd och jag har inget minne av vad jag svarade eller vad som hände sen, men sen har det liksom fortsatt så. Oavsett vilket humör man kommer ner med, eller vad alla andra håller på med så finns det alltid tid till att hjälpa den som behöver passning eller så kommer man med tips och råd. Och det här är liksom genomgående inom styrkelyftarvärlden, i alla fall det lilla som jag har sett hittils.
Foto: Åsa Bartholdsson
Under min första tävling blir jag påsprungen av en Ewa som ger mig världens jättekram och berättar att hon sett mig på TV, att hon följer mig på instagram och tycker att jag är bra. Sen visade det sig att Elmo, aka Ewa, är typ en av de härligaste människorna jag någonsin träffat.
Om man kollar på klipp från serietävlingarna så ser man att alla är med och hejjar, även när det är ens "konkurrenter", och stämningen på tävlingarna är helt oslagbar.
Under serieomgång 2 i Långshyttan så var det lite ont om plats vid uppvärmningen, och det vart trångt och stressigt. Den som var först upp hade lätt kunnat lägga beslag på en plats och vägrat att dela med sig. Men det är inte alls så det funkar!
Man ställer sig på kö, hjälper till att klova, höja och sänka ställningarna så att alla får samma chans att värma upp, alla vrålar och hejjar, om man har bommat ett lyft kommer de som har möjlighet och klappar om och peppar inför nästa(om man inte ser ut som Karin, för då är det ingen annan än Coach som vågar) och sätter man ett nytt personbästa är alla där och hurrar.
Foto: Ari Byström
Foto: Ari Byström
Ett väldigt talande exempel på allt det här är en grej som hände bara häromdagen. Jag har ju en hel del hår, och är dessutom helt oförmögen att göra andra frisyrer än en stor knut mitt på huvet, vilket inte är det optimala under tävling, och jag har haft turen att ha haft Jessica på plats som har fixat jättefina flätor, men nu till SM så visade det sig att av de som ska följa med så har tydligen alla ungefär samma frisörskills som en själv.
I ren panik så skrev jag till en tjej som jag har haft en del kontakt med via nätet som går i samma klass som mig, om hon kanske kunde hjälpa mig.
Svaret var att det var självklart att hon skulle ta sig tid att hjälpa mig, och så frågade hon vilken frisyr jag ville ha. Inget konstigt alls liksom. Elin Porath är min stora idol, jag vill bli som hon när jag blir stor! Hon personifierade just känslan i styrkelyft!
Och jag får hela tiden bekräftelse på att det inte bara är i den lilla krets som jag har sett som det är så här, utan jag får höra historier från andra som bara spär på den här bilden jag har fått, att inom SL så tävlar vi både mot och med varandra. Sen är det väll klart att det blir konkurrens ibland, jag menar vi vill ju ändå samma sak allihopa, men vi är ändå jäkligt snabba med att gratulera varann för ett bra lyft.
Foto: Åsa Bartholdsson
Det här är min bild av Styrkelyft, det finns säkert de som inte delar den, och det finns säkert rötägg som jag bara haft turen att möta ännu, men jag tror ändå att det ser ut så här på det stora hela. Och jag är så glad att jag fick chansen att komma in i den här världen, och jag har hittat alldelens rätt.
En helt fantastisk klubb som ser till att alla får samma chans att tävla och träna, oavsett ålder eller medaljchans.Tack, Sandvikens atletklubb<3
Mossa mossa på er, alla männskobarn!
skriven
Stort lycka till på SM! Jag hoppas att:
1. Du har fett roligt!
2. Att du får prestera ditt bästa hittills på något sätt.
Du är en inspirationskälla!