När allt känns skit, och sen bara blir så där jävla bra

Idag kom dagen!
Jag hade inte kunnat träna på 4 dagar, kastats in i en tristessutlöst identitetskris och börjat inse att jag aldrig någonsin kommer kunna sluta med att träna så som jag gör, för då kommer jag nog alldelens säkert implodera.
Men i övrigt kändes dagen skit. Jag vet inte varför, men jag var stressad och ofokuserad. Allt kändes skit, mitt självförtroende hade jag lyckats köra i botten.
Jag hade en jättefin plan. Lätta marklyft. Max 2a på 120kg, sen upphöjda på typ 80kg och så avsluta med rumänska max 40kg. Men så hände något.
Första lyften gick skit. Jag har nyligen köpt ett alldelens eget bälte, och det tar ett tag att jobba in. Det förra som jag har lånat har varit en hårdare modell, och skillnaden är stor!
Whalander<3
 
Så det var lite bök i början. Jobba in bältet, kunde inte koncentrera mig alls, allt var tungt och tråkigt. Nu är ju marklyft ingen favoritgren, och jag blir rätt lik en stor bebis, men idag vart jag sur på riktigt.
Men då, typ strax efter att Sara kommit till gymmet, så lossnade något. Plötsligt var en 3a på 120kg jävligt lätt. När jag gjorde 130kgx2 så satt tekniken perfekt och det kändes som papper. Då tändes liksom djävulshornen...
140kgx2 kom lika lätt. Coach Nicklas ord ringde i öronen: Aldrig mindre än 2or innan SM! Max på 85% av ditt max! Men poff, så försvann den rösten, och jag lastade på 150kg.
På något vis kände jag mig inte alls nervös. Det kändes så jävla självklart, det här skulle jag klara. Och det gjorde jag.
 
Jag kan nog fortfarande inte riktigt tro det, jag har bett folk kontrollräkna flera gånger. Men alla kommer till samma sak. Jag har lyft 150kg från golvet. Helt korrekt med utlåsning och allt. Ett förbannat snyggt lyft(som i vanlig ordning finns på min instagram Frubackstrom. Måste jag skaffa youtube för att kunna lägga upp filmer här?)
Jag bara kände att jag ville dela med mig av det här... just nu så känner jag mig förbannat stark! Jag tycker att jag är stark... det händer inte så ofta.
 
Mossa mossa på er, alla männskobarn!

Kärleksbett och svaga nävar

Sååå var träningsveckan till ända. Vi kan låtsas att veckan började i lördags, det var en ganska intensiv dag. Eller skulle ha varit i alla fall.
Allt skulle ha börjat med en heldag med SNFS(Södra Norrlands styrkelyftsförbund), men eftersom jag för det första slavar för Sandvikens kommun så var tanken att jag skulle försöka jobba på förmiddagen och kunna sitta med på eftermiddagens styrelsemöte, där jag sitter med som suppleant. Tyvärr vaknade jag med migrän och vart liggande som ett roadkill hela förmiddagen. Tack vare Elmo så kunde jag i alla fall sitta med under eftermiddagen!
I alla fall, efter alla möten så blev det ett mycket fint bänkpass med Karin "Bobby" Nilsson och Bänkdrottningen, aka Lisa Greis.
Bänk är, och kommer alltid vara, min svagaste gren. På tävling har jag gjort 62.5kg, men det är så svårt att behålla spänningen i kroppen så pass länge, sedan kunna vara explosiv och aktivera rätt muskler när det är dags att pressa. Vi har i alla fall börjat träna med långa stopp, och negativa bänk för att få upp uthålligheten och mer vana med tyngre vikter.
 
I söndags åkte vi till Storvik. I Storvik händer det alltid magiska saker. Just då stog det strongwomen på schemat, och jag fick träffa två andra tjejer, förutom Bobby, som är förbannat starka. Och där stod jag, som en liten lus och bara glodde. JAG VILL OCKSÅ BLI SÅ DÄR STARK! 
 
Vi traskade med farmers, 60kg i varje hand ca 20m. Och jag måste, måste börja jobba mer med greppstyrka. Sen vart det vändningar och pressar med Apollon. Även där har jag inte mycket att komma med. Däremot så har jag hittat ett bra användningsområde för min stora mage, man kan alltid vila apollon på den ;) Sen kommer vi till min älsklingsgrej. Däckvält <3 Nu har jag en film på det, men jag har inte den blekaste aning om hur man gör för att få upp den här, men en bit av det finns på min instagram, Frubackstrom. Jag vet inte varför, men jag älskar att välta däck.
 
Så kom måndag.. som var helt FANTASTISK! För det första, jag hade bestämt mig för att vara ledig hela veckan. För det andra var det dags för tunga benböj. Mark är svintråkigt, i bänken är jag svag, men i benböjen, där du gosse kan även jag tycka att jag är förbannat duktig. Eller kommer att bli i alla fall.
Benböjen har förövrigt kännts skit på senaste tiden. Tungt, segt, ingen fart alls. Men i måndags, jisses! Även om det var rätt tidigt, kl9, så kändes allt bara så himla bra redan från start. Stånk, pust, gap och vrål senare... nytt gym.pers! En mycket fin 2a på 137.5kg.
Även det här finns det ett klipp på, på min instagram... (lär jobba litegrann med det här med teknik.)
Så sjukt jävla nöjd! Och livrädd. För det var tungt, och nu ha rjag en föraning om vad som komma skall på SM... Men jag försöker att inte tänka på det ;) Och förresten, ligger ni inte på golvet och kvider efter ett tungt pass, då har ni gjort fel!
 
I tisdags hände det här...
Inte så mycket träning den dagen alltså... Det här är Birk, och han bor här nu <3
Men sen var det dags för Storvik och strongwomen träning igen.
Mer farmers, provade ok, provade farmers hold och välte däck. Men känslan och styrkan fanns inte alls. Inte ens däckvältet gick bra. Men det är okej ändå, för jag hade inte sovit i stortsett alls på grund av lilla Birk som hade lite svårt att komma till ro. Men huvudsaken var att jag åkte dit. Grenträning har en förmåga att lämna märken efter sig. Mest mentalt, jag känner mig så jävla stark och bra när vi åker därifrån, oftast. Inte den här gången. Men jag åkte inte därifrån omärkt...
Både små och stora kärleksbett. För att man inte ska kunna åka hem och glömma vad det egentligen är man har gjort, hur mycket man egentligen har lyft...
 
Sen dess har det varit vila. Kroppen är helt slut, jag har haft nackspärr och gymmet har varit stängt i två dagar. Ikväll ska jag ut och springa, antagligen imorgon med. Och då kan man ju alltid hitta nån stock eller en mysig sten som man kan lyfta på....
 
Mmossa mossa på er, alla männskobarn!

Det här med prioriteringar....

När man går från att aldrig träna, till att träna ganska mycket blir det hemskt trixigt att få ihop det sociala livet.
              
När jag började med styrkelyft så gjorde jag det själv. Ingen av mina kompisar pysslade med den typen av träning eller var lika fascinerad av skivstänger som jag är. Men när jag började lägga mer tid på träningen inför tävlingar och fick en större umgängeskrets på gymmet så vart det svårare att få ihop allting. Det är inte så att jag aktivt väljer bort någon, men i perioder så tar gymmet mer tid, medans livet utanför tar mer tid andra gånger.
 
Vid något tillfälle försökte jag lägga lika mycket tid på allt, men det säger sig självt att det inte går. Allt fick typ 1timme och jag stöp i säng och använde "min" tid till att sova innan det var dags att böra om igen. Dessutom kom jag på ett supersmart trick för att spara tid. Jag slutade helt enkelt att äta, och sov typ 3-4/natt.
Jag behöver väll inte säga att jag stog på kanten till att pajja hela mig fullständigt. Men då funkade ju varken jag, träningen, jobbet eller någonting annat som hade med mig att göra heller.
 
Och jag vill inte börja "prioritera" heller, även om jag borde, för det innebär att någon måste komma på andra plats, och alla mina vänner betyder jättemycket, men att gå runt och ständigt ha dåligt samvete för att det ena kommer före det andra funkar liksom inte heller.
 
Nu inför SM så vet jag att flera ickegymmiga vänner(det är ett ord, jag uppfann det just) kanske är rätt fundersamma över att jag inte hör av mig, och de gånger jag har tid att höra av mig så börjar det alltid med att jag ber om ursäkt. Och jag kan knappast begära att de ska vara förstående hela tiden heller. Nån jäkla måtta får det väll ändå liksom vara kan jag tycka. Även om jag inte riktigt har lyckats lista ut hur det ska gå till... och någonstans i allt det här ska jag hinna hitta tid för mig också.
 
Just nu får det liksom se ut så här: Andreas och familjen måste alltid komma i första hand.
Före jul så upptäckte jag att våran hund inte ens brydde sig om att springa fram till dörren när jag klädde på mig, för oftast när jag gick fick hon i alla fall inte följa med. Det är fan inte okej. Vissa dagar ja, men inte flera gånger i veckan. Andreas är för snäll och säger alltid att det är okej, men jag VILL inte att det ska vara okej att jag oftare är borta än hemma.

Sen på något vis så måste jag försöka balansera gymmet, vänner, jobb och min "övriga" familj.
Även om gymmet faktiskt måste få komma lite före fram tills SM. Planen är att vila i typ två veckor efter det, och då komma ikapp mitt sociala liv.
Samtidigt som jag försöker rodda i allt det här, så håller jag på med ett litet hemligt projekt, men det är vi i alla fall två om<3 Eller typ 4 som hjälps åt!
 
Mossa mossa på er, alla männskobarn!

Liknande inlägg