Nej men Hej!

Ja men hur gick det med den där planen om bloggandet? Eh jo men så att ehhh...
Okej, jag är skitdålig på att blogga, men sanningen är den att jag gick in i väggen. En dag kunde jag inte tala om vilken adress jag hade, eller vad jag hade för telefonnummer. Jag började tappa ord, klarade inte av att planera en dag framåt och var konstant trött. Innan jag började skriva på det här inlägget så kollade jag igenom några gamla, och redan inför bänk DM borde jag ha sett varningsklockorna. Konstant trött och började tappa fotfästet, men jag körde på som om allt var tipptopp, och belönades med total kolapps och drygt 2veckor när jag inte klarade mer än det allra nödvändigaste.
Men det har börjat vända nu, jag börja rkänna igen mig själv och skrattar lite mer för varje dag som går. Dock är det fortfarande mycket som mkänns otroligt tungt fortfarande, och jag har svårt att ta tag i saker, för det tar emot både fysiskt och psykiskt, men jag är på väg tillbaka så sakteliga.
Det har iallafall hänt massor sen jag skrev sist, och jag får försöka göra det till två inlägg, för jag har en hel del skolarbeten att gräva ner mig i, så SL DM t.ex. kommer få komma upp i ett inlägg för sig. Men kan väll kort säga att jag gjorde en riktigt mysig tävling, utom när kroppen plötsligt dorg i nödbromsen och Coach var på väg att stryka mig ur tävlingen helt, men det går vi som sagt in på senare....
 
Iallafall, bloggen. Både min instagram och min blogg har börjat betyda väldigt mycket för mig, även om jag kanske inte uppdaterar så ofta jämt. Och jag har bytt lite syfte med bloggen. Från början vill jag skriva för mig, hjälpa mig att se mina egna framsteg, och så vill jag fortfarande att det ska vara, men samtidigt vill jag att bloggen och instagram tillsammans ska vara sånt som jag hade behövt genom åren när jag kämpade på med min kassa självbild och sjuka syn på mig själv.
De flesta bloggar som handlar om barnlöshet, viktnedgång och träning är med oliak fantastiska människor som har kommit jättelångt redan. Små tomtar som jag som egentligen precis har börjat och knappt kan skilja BCAA från kranvatten(jag vet att ,man kan göra isglass med BCAA......) och som fortfarande ramlar dit och går upp lite kilon vi syns liksom inte riktigt. Ett och annat instakonto finns det, och dom följer jag! Men bloggar är det lite sämre med. Så det är tanken med mitt det hära... vad vi nu ska kalla det. För jag tror nånstans att det är viktigt, att att det kanske kan göra skillnad... elelr så har jag fått storhetsvansinne. Eller lite av båda.
Men jag kommer ialalfall och skriva för mig själv, en tjej som inte tror att hon inte kan lyfta tunga saker, som tror att hon inte är duktig nog att leka med de fria vikterna....
 
 
Mossa mossa på er, alla männskobarn!
 
 

Liknande inlägg

Kommentera här: