Att tävla eller inte tävla

Det är frågan...
Jag gillar att tävla, även om jag är helt hysteriskt nervös innan, och ofta funderar på vems briljanta idé det egentligen var(Kalle W, this one's on you...) men känslan när man är mitt i det, och efteråt är fantastisk! Och jag känner mig så förbaskat stark och duktig!
 
Men i år vet jag inte hur jag ska göra riktigt... för det första finns det en risk att jag missar serie 1.
Sen velar jag hela tiden mellan att vilja göra en jättesatsning, verkligen gå all in kost, träning allt! Bara för att se hur långt jag skulle kunna gå. I nästa sekund orkar jag knappt ta mig ner på gymmet. Träning har inte gått så bra heller, men jag känner att styrkan ändå finns kvar. Det var inte länge sen jag kämpade upp 85kg i bänken, och då hade jag inte ens tränat ordentligt. Benböjen har verkligen gått skit, men jag vet att det enda som behövs för att det ska börja funka är tålamod och nötning, detsamma gäller marken.
Fick lite hjälp från Karl idag, och lyckades göra ett enda riktigt fint lyft med lite ny teknik. Det var ett enda lyft, men jävlar i mig vad mycket lättare det blev. Med mer nötning där så skulle det här kunna bli året som jag äntligen tar hem 150kg i marken.
Sen har jag haft en hel del att göra, och jag har varit på väg in i den omtalade väggen. Men så fort bröllopet är över så kommer jag ha mer tid, mer ork och kommer inte vara lika stressad. Dessutom har jag hoppat av ett uppdrag som jag tagit på mig, växlat ner lite i skolan och börjat planera min tid och det börjar redan ge resultat.
Men frågan är om allt det här räcker. Jag känner mig ganska vilse, En del av mig blir lite bitter och vill helst skita i allt och ha ett tävlingsfritt år, men den där känslan...
 
Den går inte att hitta någon annanstans.
Jag tror att mycket hänger ihop med kraven jag har på mig själv. Jag tycker egentligen inte att jag är tillräckligt duktig för att någon ska lägga den tid på mig som det krävs för att jag ska komma någon vart, särskilt nu. För jag kommer aldrig klara det ensam. Dels kan jag för lite, dels är jag för osäker på mig själv.
Jag vet att jag aldrig kommer bli så pass bra att jag kan göra något större intryck, i alla fall inte på riksnivå. Men det finns en del distriktsrekord som jag är förbannat sugen på att ta innan jag går över i master(när man fyller 40, jag fyller 29 i år.) Bland annat min älskade vän Sandra Lönns rekord i rawbänk på 120kg. Det känns inte helt omöjligt...
Så frågan är.... hur fan gör jag nu? En idé har varit att bara bänka hela året, satsa på att stänka dit 90kg på DM i September. Idag tog jag mitt gamla schema, ökade alla vikter på med 10kg, bara för att prova. Och fan va fint det gick! Så här snygga bänkar har jag nog aldrig gjort. Dock behöver jag nog träna en hel del triceps, för smalbänken var ruskigt tung, och det var inte tal om några stopp, men vikten låg ändå på 45kg, vilket är pers redan på första setet. Men det känns jävligt bra i alla fall.
 
Sicket svammel... men jag är väldigt förvirrad just nu. Just nu är jag nog mest sugen på att spräcka pannbenet mot en vägg av något slag. Imorgon är det möte med klubbens SL ansvarige, och då borde jag ha tagit någon form av beslut. Men jag blir fan inte klokare hur jag än vrider och vänder på det. Kanske borde jag ta ett år utan tävlingar, fokusera på viktnedgång och ladda inför 2018, och göra min satsning då.
Fast...

 
Mossa mossa på er, alla männskobarn!

Liknande inlägg

Kommentera här: