2017

  Vilket jävla år det har varit. 
Jag kastade mig in i det med huvudet före, och i tron att jag kunde klara precis allt, och gärna samtidigt. Spoiler: det kunde jag inte... så som alla andra tänkte jag bjuda på en liten sammanfattning av det året som gått, och kanske en tjuvkik på hur jag tänker inför 2018.
 
Januari:
Jag började året med att fundera på att göra en jättesatsning på styrkelyft. Under hösten hade kroppen börjat varna för att den var utsliten. Att gå från att aldrig träna till att formtoppa 6gånger på ett år satte sina spår. Inför DM 2016 tappade jag plötsligt enroma mängder vätska, fick akut ont i njurarna och bommade nästan ut mig. Jag lyckades dock med nöd och näppe komma tillbaka. Jag kunde dock slutföra tävlingen och tänkte att det kunde nog inte bli så mycket värre.... Jag borde inse lite oftare att jag inte har rätt jämt. Annars bestod januari av skola, bröllopsplanering, viktnedgång och SMplanering.
 
 
 
 
Februari:
En morgon när jag var på väg in i duschen så knackar det på dörren och jag ska tydligen bli bortrövad på möhippa! Det var en fantastisk dag, med ett helt gäng underbara kvinnor. Tack! Fast vänta bara tills det blir er tur....
Jag och Andreas förnyade våra löften. Vi fick det mest underbara bröllop, och alla våra fantastiska vänner fanns där och firade med oss. 
Dessutom hann jag med att vara med och anordna SM i utrustat styrkelyft i Söderhamn. Inte undra på att jag var sliten...
Och så flyttade hon ut. Den där som bara skulle bo hos oss någon månad och vart kvar i ett halvår. Den som hade varit mitt stöd, och fått agera barnsubstitut. En sån där jävlig människa som kryper in under huden på en. Jävla Bobby och bara försvinna så där!
 
 
 
 
 
 
Mars:
Det var dags för serie 1 veckan efter bröllopet. Jag hade på känn att något var fel. Kroppen svarade inte på träningen, jag var konstant trött, gick vilse, glömde bort saker och mådde riktigt dåligt. Jag velade länge innan om jag skulle ställa upp. Men viktnedgången hade ju gått så bra, jag skulle ju bara göra en lugn tävling för att satsa på serie 2 och kval till SM. 
Efter två bommade lyft på 120kg i knäböj grät jag inne i omklädningsrummet. Det kändes som hjärtat brast. Jag gick ut och satte nytt pers i bänken, men stog över marken. 
Det tog veckor innan jag gick till gymmet, jag ville aldrig mer gå dit. Men tillbaka gick jag,och kvar blev jag
Nu hade jag dessutom ett riktigt schema, anpassat efter mig. Jag hade köpt in mig hos Angelcia Brage. Och vem kunde tro att världens minsta, men starkaste norrländska som jag bara vågat hälsa på en gång kunde bli min räddning. Men vet hon egentligen vad hon gett sig in i? Visste jag? Första passet tog mig 4h att genomföra... 
Men jag fick viktiga mentala läxor, som jag slarvar lite med fortfarande, men jag vet att jag behöver dom och tar till dom när jag känner att jag börjar må dåligt. 
 
 
 
April: 
Jag fyllde 29 och 30årskrisen hade börjat. Annars hände liksom inget särskilt. Träningen var tung och skoningslös. Jag kämpade på, men mer på det mentala planet. Jag har nog inte förrens nu insett hur dålig jag var, hur kasst jag mådde.
 
 
 
Maj:
Jag stog över serie 2, men beslutade att jag ville åka ner till SM i Borås. Jag ville träffa allt roligt folk, som ialalfall inte kom dit *Host* Elin *Host* Anna-Lena*host, och prova om jag verkligen skulle sluta helt. Och jag var nöjd med att bara göra bänken. Det var ju själva tävlingskänslan jag ville åt. Så det vara bara att börja nöta. Men jag och Angelica var överens om att ta det lungt. Jag ville göra en tävling där det inte handlade om prestation, det skulle vara roligt. 
 Jag kämpade på med löpträningen. Nånstans här tyckte jag att det var en bra idé att föröska mig på att springa ett lopp. Jag och Mia anmälde oss till colorrun i Ludivka.
 
 
 
Juni: 
Träning, jobb och skola som snurrade runt varandra. Där det enda slutade tog det andra vid. Vi köpte hus, jag började tycka att träningen var rolig även om jag själv inte tyckte att jag gjorde några framsteg. men det var också det, träningen skulle inte handla om framsteg. Jag ville ju hitta känslan, viljan att lyfta tungt. 
Men så åkte vi också på bröllopsresa till Edinburgh, jag och Andreas. 5 underbara dagar, som också kantades av en hel del matångest. Jag åt inte frukosten på hotellet, och krigad emed mig själv varje gång det skulle ätas eller fikas. Stegmätaren var med, och skulle tala om för mig om det var okej att äta eller inte. När vi kom hem i började jag se hur mycket jag offrade för att vågen skulle visa rätt, och började ifrågasätta om det var värt det och om allt verkligen skulle behöva vara så här. 
Jag fick ett nytt spännande jobb där jag stortrivdes. Helt plötsligt gjorde det inget att jobba heltid hela sommaren och bara vara ledig en dag i taget. 
 
 
 
 
Juli:
Jag och Bobby gjorde den mest episka roadtripen någonsin. Det här med motorolja är inte helt enkelt när man inte ens vet om det är en diesel eller bensinbil man kör...
Sm i Borås var underbart. Jag fick vara hjälpcoach, men sprang mest runt och pratade med folk. 
Sen var det dags för mig. Jag fick göra precis det jag och Angelica hade bestämt. En bekväm tävling, och visst fan fanns känslan där! Den var långt bort och kantad med så mycket ångest men den fanns där. Hoppet om en framtida tävlingssäsong tändes.
Jag sprang också mitt första lopp! Eller sprang och sprang... efter en riktig mansförkylning så hade månader av löpträning totalsaboterats, men jag och Mia tog oss runt, även om det var med intervaller. Hejja oss! Känslan efteråt var obeskrivlig, och den hänger fortfarande kvar!
 
 
 
 
Augusti: 
Jag jobbade på med mitt nya jobb, inflytten blev försenad och stressen av att bo i flyttkartonger gjorde att jag aldrig ville vara hemma. Det betydde ju iofs mer tid på gymmet, men det var en dryg period. Här tog jag också ett beslut. Jag träffade en läkare angående en gastric sleeve. Det var ännu ett negativt graviditetstest som fick bägaren att rinna över. Orken var helt enkelt slut.
 
 
 
September:
Att försöka fixa skolan när allt man äger ligger i kartonger är nästan omöjligt. Skolan fick en katastrofal början, vilket gick ut över träningen. Men ändå så hade träningen börjat vända. Det var roligt igen, jag kände mig stark. Men så fick vi äntligen flytta till vårt älskade hus! År av letande resulterade i SkådespelarPettersons i Storvik. 110kvm ren kärlek. Och plötsligt så lossnade träningen! Jag kastade upp 137.5 i böjen, och Angelica höjde träningspassen. Jag bestämde mig för att byta markstil och blev sumolyftare. Jag kunde nu marka utan att få ont i ryggen, och mina små taxben jobbar så mycket bättre med sumo än med smalmark. Efter bara några veckor tog jag 110kg, och Angelica skapade hastagen #supererika som jag tycker används alltför sällan... av alla. Veckan efter tog jag 117.5. Helt plötsligt var inte marklyft det sämsta passet på hela veckan, tvärt om. Det finns fortfarande en massa att slipa på, men bara det att jag inte längre försöker smita undan utan drar mark helt frivilligt är en enorm vinst. 
Och trots att skolan var tuff, så klarade jag av den. Helt plötsligt började en liten tanke om att en kanske inte är så värdelös och utsliten som en trodde. 
 
 
 
Oktober:
Jag bestämde mig för att börja springa igen. Vikten hade skenat iväg, och jag trodde att det här var lösningen. I vanlig ordning började jag gå upp ännu mer. 
Oktober var också första gången jag provade att bänka med tröja. Mitt psyke är så slitet att varje gång jag inte lyckas med något så vill jag bara skita i allt, och det här var inget undantag. Men att få vistas i samma rum som Sandra och Lindha som bara bankar in i en att man inte är värdelös är healing för en trött själ.
Sen hände det. Magin. Äntligen kom beviset på att det hade vänt. Nytt pers i böjen 147.5. Där och då kunde tårarna ha kommit. Allt slit hade gett resultat!
Så fick jag träffa en dietist. En person som såg mig bakom min tjockhet, som förstog.  Min plan var att bara vara där en liten stund, och bara säga det som behövdes. Men när hon frågade vad jag verkligen tyckte så brast det. Jag berättade allt. Om mina perioder då jag inte är värd att äta, som sedan följs av hetsätning, och sedan skuldkänslor och ångest, om min hets med vågen och om alla år av självhat. En sak som hon sa fastande. "Jag tror visst att du kan, men jag förstår att du inte orkar. Men en sak måste du lova, och det är att du inte slutar äta!" Hon är underbar. Det var också hon som informerade mig om att jag eventuellt har PCOS. Något som jag misstänkt, och många andra med, men när någon som jobbar inom vården säger det, då blir det på riktigt.
Och jag fortsatte att göra mig själv stolt. Att få gräva sitt egna lilla grönsaksland för hand kanske låter lite tntigt, men jag är oerhört nöjd med både mig och mitt lilla land. Sen att ingen annan verkar lika imponerad är fortfarande en gåta...
 
 
 
November:
Träningen gick bättre och bättre, vågen gick inte alls bra. totalt +6kg på några veckor. Allt fick gå på autopilot. Sen blev det dags för praktik, och mitt "duktigflicka" syndrom tog ny fart. Med den så kom inflammation i axlarna, och ingen tid till träning. Vi kan hoppa över den här månaden...
 
 
December:
Praktiken tog slut, och nu var det dags att börja träna!! Och så kom förkylningen... men ännu en gång har den fantastiska Erikahjärnan slagit till! Den har nämligen utmanat Hannu, klubbens tynglyftningscoach. Om han gör en bänktävling så ska Erika ställa upp i Arnepokalen i tyngdlyftning. Fantastiskt bra idé! (Skjut mig. NU!) Och trots att jag har varit sjuk, så har jag ändå åkt ner och tränat. För jag vill vara där, jag vill lyfta tungt även om risken finns att det blir en bom. Jag är nog fan tillbaka!
 
 
 
 
Annars hände det inte så mycket i december. Mer mat, mer vinglande på vågen och mer matångest. Väntar fortfarande på att höra något om operation, och ska bli kallad på en första infoträff i januari.
 
Imorgon börjar 2018. Det känns som om allt kommer ställas på ända iochmed operationen. Det känns både som en lättnad, läskigt och spännande. Och gärna allt på samma gång. Det betyder också att jag inte kommer kunna tävla på mycket länge. Kroppen kommer inte få i sig den mängd näring som behövs för att nå såna nivåer, och jag kommer få finna mig i att inte alls kunna göra samma vikter dom närmaste två åren. 
Annars kommer skolan rulla på, vi har massor med planer för huset och trädgården och jag har nån tanke om att fortsätta låta min instagram vara öppen. För nånstans så tror jag ändå att det jag har att berätta är viktigt. 
Jag kommer vara öppen med min barnlöshet, med min träning och min kropp. Jag vill att mitt lilla konto ska bli det konto som jag hade behövt när allt det här började. Jag hoppas att ni fortsätter vara med mig, för det r tack vare er jag har vågat göra llt det här. Tack <3
 
 
Mossa mossa på er, alla männskobarn.

När någon plötsligt lyssnar

Som ni vet så har jag varit hos en läkare för att få en remiss för en gastric sleeve. Läkaren var fantasisk, och begärde att jag skulle få ett utlåtande från en dietist. 
Förra veckan var det dags. Jag var jättenervös, det kändes som om jag skulle gå dit för att bli bedömd. Så jag hade bestämt att jag bara skulle svar på frågorna och sen går. Men den här dietisten var fantastisk! Hon ingav ett sånt förtroende att jag bara ordkräktes allt, precis allt. Jag berättade om alla år av ångest, tvångstankar kring mat och viktnedgången, alla dieter, alla gånger jag inte känt att jag är värd att få äta, bröllopsresan där jag inte kunde unna mig hotellfrukosten och att jag inte kan få barn, och inte får någon hjälp. 
Först vart hon förbannad. Hon kunde inte förstå varför dom vägrar mig en utredning. Sen blev hon frustrerad när vi pratade om de gånger jag blivit lovad diverse remisser och hjälp men ingenting har hänt. En annan sak hon sade var att när jag väl ska få en utredning så måste min muskelmassa tas med i beräkningen. Att man inte får stirra sig blind på siffrorna på vågen, utan att man måste ta sig tid att se över hur mycket muskler jag egentligen har. Jag vill jubla, för tidigare läkare har på riktigt sagt att muskler eller fett inte spelar någon roll vid en utredning utan det är vikten på vågen som avgör. Många gånger har det kännts som om styrketräningen stjälper mer än hjälper, men nu har jag äntligen fått det svart på vitt att det är helt trvärt om, och att jag kan fortsätta med min träning.
 
Så pratade vi om barnlösheten och vikten. Hon sade att sannolikheten att jag har PCOS av den högsta graden är väldigt stor. Och där gick luften ur mig och jag bröt ihop. Jag blev plötsligt väldigt trött. 
Hon förklarade att kvinnor med PCOS har extremt svårt att gå ner i vikt, och att den resa jag gjort är fantastisk, och även om hon trodde att jag skulle kunna klara det utan operation så förstog hon att jag är trött. Så ville jag ha en operation så skulle hon ge sitt medgivande och då får jag remissen.
 
 
Sen dess har jag verkligen varit nere på botten. Jag har fallti tillbaka i ett mönster där jag tröstäter, och alla framsteg jag gjort den senaste månaden är som bortblåsta. Jag hade hade 2kg kvar till mitt mål. Nu är det helt plötsligt 4kg kvar.... Träningen är det som fått mig att släppa allting, och dom senaste dagarna har jag kunnat börja tänka på ett annat sätt
Nu känns det ganska okej. Det är inte jag som är misslyckad, jag har kämpat mot en sjukdom, en hormonstörning som gör det mycket svårare för mig än för många andra. Det är inte bara mitt fel... 
 
 
När jag sökte till "Träna med Kalle" var det för att jag inte ville görna en operation. Tack vare att jag fick chansen att vara med har jag gått från 130kg- 112(just nu 114), stark som tusan och en positivare syn på mig själv.
 
När jag i våras allvarligt började fundera på att operera mig så var det så jävla mycket skam! Jag hade misslyckats, jag gjorde Kalle och hela hans team besvikna, alla de som tycker att jag är en inspiration kommer tycka att jag är en liten lort som inte klarar av nånting. Nu börjar känna att jag är så jävla bra som kommit ända hit trots att jag verklig haft alla odds emot mig. Och framförallt så kan jag fortsätta träna som jag gör, utan att känna skuld för att jag inte lägger mer tid på konditionsträning. Jag kan äntligen släppa den jävla löpningen och lägga krutet på styrka och långa promenader!
 
Läkaren ringde i fredags angående remissen, och frågade om han skulle skicka den vidare till kirurgen. Och jag sade ja. Jag hopaps fortfarande att jag ska klara av det själv. Komme rjag ner till mellan 105 och 100kg innan operationen så ställer jag in den. Det har jag bestämt sen tidigare. 
Så nu börjar vi på ny kula, igen. Jag har googlat och läst på, så nu ska jag göra några små ändrignar i kosten, försöka slappna av och jobba vidare med den träning jag har. Men framföra allt ska jag leva, släppa alla tvångstankar och nojjor. Nu kan jag börja om.
 
Mossa mossa på er, alla Männskobarn.
 
 

30årskris

Jag har kommit fram till att jag är en värdelös bloggare, och kommer därför bara använda bloggen när jag har något långt att skriva, sånt som jag inte orkar skriva på telefon, och som ingen orkar läsa på instagram.
 
Men nu till något helt annat.
Ni som följer mig på instagram vet att jag har kämpat mycket med vikten i år, men ingenting har hänt. Verkligen ingenting, jag står i stort sett helt stilla det senaste halvåret och det är sjukligt frustrerande. Det känns hela tiden som om jag är så jävla nära, men vad jag än gör så händer absolut ingenting. Och ja, ni vet ju vadsom händer om jag inte går ner i vikt.
Jag har kollat runt lite, och i dalarna ligger gränsen på ett annat BMI än här i gävleborg, vilket i praktiken innebär att jag behöver gå ner till 95 istället för 80kg. Jag är alltså mindre än 20kg bort från att få reda på varför jag inte kan bli med barn, men ingenting händer.
Och för några veckor sedan fick jag helt enkelt nog.
Jag har bett om en remiss för att göra en gastric sleeve.
 
Först vill jag säga att jag aldrig har sett ner på människor som har gjort eller gör en sådan här operation, men jag har aldrig kännt att det är rätt för mig. Det gör jag inte nu heller, men jag ser det som min enda utväg.
Processen har precis kommit igång, man har tagit en massa prover, som som vanlgit såg jättebra ut. Man testade även för sköldkörteln men den fungerar precis som den ska. Jag fick träffa en fantastisk läkare, Dr Adnan. För första gången i hela mitt liv fick jag träffa en läkare som faktiskt lyssnade på vad jag hade att säga, och inte bara skickar en remis till en kirurg utan att ens bry sig om vem jag är. Och han pratade med Andreas också, för att få veta mer om mig. Så nu väntar jag på en tid hos en dietist, sedan skall doktorn sammanställa allt och då besluta om jag ska opereras eller inte. Han tyckte att jag vägde för lite....
 
Just nu har jag stängt av alla känslor runt det här, för det är inget lätt beslut. Det är inget som jag vill göra, men vad har jag för val? Jag fyller 30 nästa år, jag närmar mig mitt "bäste före datum". Så kalla det för 30års kris, det kanske är det, men jag känner att allt det här blir jobbigare och jobbigare med tiden.
Jag vet inte vad jag annars ska ta mig till, jag har verklign gjort allt, fått mer hjälp än dom flesta men fortsätter att misslyckas....

Liknande inlägg