Nya tag

Jag har inte skrivit på länge, för att allt har rent ut sagt varit skit och elände. Med handen på hjärtat, jag var så sugen på att lägga av med styrkelyft, sluta träna helt och hållet.
Jag velade, som vanilgt, länge om jag skulle göra serie 1. Det var stressigt innan. SM, bröllop, skola osv osv. Men jag var dum nog att göra det ändå. Jag bommade 2 böj på ingångsvikt på 120kg. Kraften försvann bara, benen vek sig. Bänken gick bra, nytt pers på 77.5kg men jag strök mig från marken. Det var liksom ingen mening.
 Efter tävlingen gick jag hem och gick inte tillbaka till gymmet på nästan 3 veckor. Det fanns inte ens någon vilja att vara där, jag ville verkligen sluta.
 
Men så har jag ju världens bästa människor runt om mig. Andreas lät mig luffsa runt i en stor, stickad tröja och tjura en vecka. Han vet att det är inte någon idé att försöka nå fram när jag är på det humöret, för jag stänger in mig i en bubbla. Men sen gjorde han allt för att jag skulle gå tillbaka.
Sen har jag ju Sandra. Sandra gav aldrig upp, frågade varje vecka om jag ville med och träna, och tillslut så gav jag efter.
Följde med ner, bänkade lite och gick hem. Men fan vad jag hade saknat det där! Bänken sviker aldrig <3 Och sen fick jag träna med alla dom där igen. Ni vet dom där jag alltid tränar med, som alltid får mina träningspass att spåra ur fullständigt...
 
 
Där föddes en tanke. Kanske skulle jag börja igen, men hur? Jag har inte tillräckligt med självförtroende för att köra på själv, inte tillräckligt med kunskap för att leta efter ett bra schema att följa där jag ska lägga in egna vikter, eftersom jag själv alltid tycker att jag är svag så kommer jag bara fastna på en vikt och nöta tills jag ledsnar. Men jag är såpass lyckligt lottad att jag har fått träffa helt fantastiska människor, bland annat på SM. Där träffade jag bland annat Anna-Lena Bellqvist och hennes coach Angelica Brage.
 
Så jag kontaktade Angelica, som för övrigt är världens coolaste! Hon tävlar och är väll en av Sveriges bästa lyftare, har egna erfarenheter av när träningen plötsligt skickar in en i väggen och jobbar mycket med tjejer och styrketräning. Hon var med i aftonbladets artikelserie "Mensen då?" Om träning, tävling och mens.
(bild lånad från Aftonbladet: http://mensenda.story.aftonbladet.se/chapter/okar-nastan-ett-kilo-under-menstruation/)
 
Iallafall, jag mailade henne och till min lycka visade det sig att man kan köpa coaching och träningsprogram via henne. Och jag tog chansen och bokade in mig hos henne. I söndags fick jag första passet.
 
Och som ni vet så är jag mindre duktig på det här med att blogga. Det funkar en stund, sen glömmer jag bort det. Men nu vill jag göra ett försök... igen! Dels för mig själv, för att påminna mig om hur långt ner jag var och att jag klarade av att vända det för att jag ska slippa hamna där igen. Och dels för er som är som jag. Man tränar, blir skitpeppad och kör som fan, tills något händer. En dålig tävling, ett dåligt pass, en förkylning, något skit som egentligen inte har med träningen att göra men som påverkar negativt. Eller bara för dig som så gärna vill men inte kommer sig för att träna. För nu när jag tappade lusten så hamnade jag direkt tillbaka dit jag var innan jag började med styrkelyft, innan jag träffade Kalle och lärade mig att jag faktiskt kan nånting. För styrkelyft har gjort mer för mig än bara rent fysiskt. Som ni vet så har jag alltid tyckt att jag är ganska värdelös på det mesta. Men träningen har verkligen fått mig att se att jag klarar av mer än jag tror, inte för att jag är någon superatlet som tar en massa medaljer (jag har två. En för Bänk-DM där jag var enda deltagare i min klass och en i styrkelyft, där var vi 3st i min klass), utan för att jag faktiskt klarar saker som jag aldrig trodde att jag kunde.
 
 Och det är så förbannat viktigt att se att man komemr misslyckas ibland, men att det är inte hela världen för du kan alltid börja om dagen efter igen.
Vi lär oss av våra misslyckanden, vi kan fundera över vad som gick fel och varför. Helt plötsligt är det inget misslyckande längre, utan ett lärtillfälle och vi kommer gå från det så mycket starkare och klokare. Men jag vill också att man ska få bli besviken, man måste få bli ledsen och arg. Och det är det jag vill visa upp här och med min instagram. Jag kanske verkar väldigt negativ ibland, men det viktigt för mig, för att bara läsa om människor som det bara går bra för, är ju också bra och inspirerande men för mig har det bara gjort att jag känner mej ännu sämre.
Och jag har lärt mig att det är inte realistiskt att träning alltid går rakt upp och superbra hela tiden. Det funkar inte så. Inte för någon. Skillnaden är vad vi gör med de perioder som går skit. Jag bryter ihop och lessnar och vill sluta. Andra blir besvikna, men biter ihop och lär sig. Jag vill också bli sån. Jag vet att jag kan bli sån.
 
Mossa mossa på er, alla männskobarn

Liknande inlägg

Kommentera här: