Att välja öppenhet

Låt oss prata om en grejj.
Jag kan inte få barn. Några av er vet, eller ganska många vet. För jag har valt att vara öppen med det dels för att jag är en person som har behov av att prata om saker, och dels för att jag tröttnade på att dra små vita lögner varenda dag. För det är så det är.
Jag jobbade tidigare som timvikarie inom äldreomsorgen. Där träffar man väldigt ofta nya människor, ordinarie personal, andra vikarier, chefer osv. Och en fråga som ALLTID kommer förr eller senare, oftast förr är "Har du barn?" eller något i den stilen. Och jag ljög. "Jag vill ha ett fast jobb", "Vi har inte tid", "Jag vill inte ha barn, vi har nog med alla djur fniss fniss". Jag har 100 till om ni vill ha tips!
Och människor menar inget illa, jag vet det och jag klandrar ingen för hur ska dom kunna veta? Jag kan inte begära av omgivningen att ta hänsyn till saker som de inte vet något om.
En sak som är viktig att komma ihåg, är att när man möter en ny människa som man ska spendera lite tid med så letar man snabbt efter gemensamma saker. Var man jobbar, var man bor, var man kommer ifrån och, för de som har barn så blir det en naturlig fråga. Även för de som inte har barn så kommer frågan oftast i samband med att de får reda på att jag är gift.
 
Men oavsett så blir det jobbigt i längden. Ibland svarade jag bara nej, för att slippa mer frågor eller uppmaningar om att jag skulle se till att skaffa barn snart. Och här är det däremot en grejj som jag stör mig på.
Om jag nu inte ville ha barn, varför måste det ifrågasättas? Och varför ska jag övertalas? Hur bra förälder skulle jag bli om jag inte blev det av eget val utan blev övertalad? Nu menar jag inte att man blir en dålig förälder av att bli övetalad men ni fattar ändå..
Efter ett tag så orkade jag helt enkelt inte med alla frågor, och en dag så sa jag bara "Nej jag och Andreas kan inte få barn". Tystnaden efter det var ganska underhållande på något sjukt vis. Iallafall så var det så förbaskat skönt!
 
Efter det så valde jag att bli mer öppen med att jag inte kan bli gravid. Sen finns det mer intima detaljer kring allting som jag inte gärna går in på, men att vi inte kan få barn och att det beror på mig brukar räcka.
Men så här är det inte för alla. Vissa vill helt enkelt inte att omgivningen ska veta, och det respekterar jag, jag förstår det till fullo. Vissa dagar önskar jag att ingen visste.
Det jag inte vill är att någon inte ska våga prata om det, eller låta bli på grund av skam. Att man vill behålla det för sig själv för att det är ett ständigt öppet sår som alla är och petar i, eller för att man kanske är en sån person som helt enkelt inte vill prata om såna här saker, men håll aldrig tyst för att du skäms, för det absolut ingenting att skämmas för!
Efter ett jag var med på TV och vart hemskt officiell med det här, så var det många kvinnor som hörde av sig och berättade att dom satt i samma sits och att det hejjade på mig för att jag vågade. Sen började kvinnor i min omgiving berätta. En som jag aldrig någonsin pratat med tidigare, bara hejjat på berättade, och flera som jag aldrig anat haft såna här svårigheter berättade. Och den känslan, att jag hade folk så nära, att jag inte var ensam var så förbannat skönt!
Jag fick fler kontakter på instagram, som går igenom ivf:er,som adopterar, som har fått barn eller som står i kö för utredningar. Och alla ni, och alla andra som också sitte ri en sån här sits, ni är så jävla häftiga! Jag beundrar er, ni är mina idoler allihop <3
Och vet ni vad? Vi är så förbannat många! Vi får utstå förnderande utredningar där man hänger upp sig på våra kroppar, och särskilt våran vikt. Om vi bortser från mig, som väger ganska mycket, så finns det dom som ligger precis på gränsen BMI:mässigt. En tjej jag läste om, gjorde precis som en styrkelyftare gör som ligger mittemellan två viktklasser. Hon bastade som en dåre innan hon skulle till läkaren. Hon hade förihelvete vätskebrist, men det sket läkaren och berömde henne för viktnedgången. Hennes vikt var ca 5kg för mycket enligt de rekommendationer som finns. 5kg! Det är typ INGENTING!
Men det är sånt här vi får lov att gå igenom. Och det är bara det lilla jag vet om utredningar.
 
Som sagt så brukar jag beskriva barnlöshet som ett öppet sår, som alla är och petar i hela tiden. Vissa råkar bara utan att mena det, medans många gör det med flit. Fiskar efter hur det går, frågar och frågar.
Mig får ni gärna fråga, iallafall hur jag mår, hur det känns men snälla, fråga inte hur det går. För hade jag blivit gravid så hade jag talat om det, och sett till så att alla visste det. Jag lovar, du kommer inte att missa det.
Det samma gäller vikten, om vi har fått någon utredning. Om det sker några som helst framsteg så kommer alla få veta det. Men fram tills något sådant händer så kämpar jag varje dag för att inte känna mig värdelös för att allt går så långsamt eller ibland inte går alls. Det är nog med press, och det är sånt som jag delar med mina närmaste eller med andra i samma situation. Men tack för att ni bryr er, det värmer <3
Och jag har tur, som har en man som älskar mig vare sig jag kan producera ungar eller inte, och han gör allt han kan för att jag ska få veta det så ofta som möjligt.
 
Men det har varit tufft. Jag har mått så förbannat dåligt. ett tag hoppades jag att han skulle vara otrogen, för att iallafall han skulle få möjlighet att få bli pappa. Jag har försökt göra slut, för att jag känner att jag tar ifrån honom något som han så gärna vill ha. Det har slitigt hårt på oss båda två, och i allt det här har jag glömt att det är en sorg för Andreas också. Jag har varit fruktansvärt självisk, men hur jobbigt det än har varit, så tror jag att det egentligen är precis vad jag behövde, att vara självisk.
För hur ska jag kunna bearbeta besvikelsen om jag samtidigt ska ta hänsyn till andra? Hur brutalt och elakt det än låter så är det så det är. Nu är det flera år sen jag hade såna här känslor och vi har gått vidare, vi har pratat massor om allt det här. Vi mår rätt bra nu, kärare än någonsin. Jag älskar honom, han älskar mig och det är egentligen allt som betyder något. Jag har turen att leva ihop med någon som jag kan lita på i alla väder, och han vet att han kan lita på mig.
 
Nu skulle jag kunna spinna iväg och göra det här till ett jättelångt inlägg, t.ex topp 10 i saker som man får höra som ofrivilligt barnlös. Och tro mig, den listan är värd att läsas! men den får vi ta vid ett annat tillfälle, för jag tror inte att någon orkar läsa ett enda inlägg om ALLT som hör ihop med det här. Och jag har inte tid att skriva det.
Men bara en sak till. Våga! Håll inte tyst för att du skäms, eller för att du inte vågar Känner du ett behov av att prata om det, så gör det. Skrik så att alla hör, viska till dom som finns närmast eller ta kontakt med en främling i samma situation(att börja prata om sånt här med en random främling kan ju också funka, men jag vet inte riktigt vad främlingen skulle tro...). Vädra alal tankar, känslor. Bli arg, var ledsen, sörj och hoppas. Dröm om en dag när du känner en liten spark, får ett samtal från adoptionsbyrån eller från läkaren, ser plusset på stickan.
För drömmar är till för att drömmas.
 
Mossa mossa på er, alla männskobarn

Det har hänt en del sen sist vi hördes av

Nu var det jättelängesen jag skrev. Det senaste inlägget tog inte bara väldigt lång tid att skriva, det tog lång tid att bearbeta efteråt. Bara det säger något om hur jävla sjuk inställning jag har haft till allt, och hur trött man blir av att gå igenom och jobba med allt. Var duktigt trött efteråt!
Och jag fick sån respons! På facebook, på instagram och här. Ni är så fina <3 Jag har läst allt, men jag vet inte alls hur jag ska möta alla kommentarer. Men ikväll, typ en månad senare, så ska jag svara på allt, jag lovar.... att försöka..
 
Iallafall, det har som sagt hänt den del sen i mitten på augusti. Bland annat har jag och Karin tagit tag i min kost. Jag kan med handen på hjärtat säga att jag inte har ätit lika dåligt som alla tror, men det finns alltid utrymme för förbättringar, särskilt med tanke på hur skev min syn på mat har varit. Så jag gick ihop med tre kompisar och kör nu sockerfri september. Vi har alla lite olika "regler" men vi hjälps år och peppar varnandra. Nån vill dricka mindre cola, jag vill gå ner i vikt och nån ville rent allmänt äta bättre. Allt går superbra, jag är piggare, gladare och kilona bara rasar!!
Nej, nej nej... DET ÄR SKITSVÅRT! Första två veckorna var jag stenhård. INGET tillsatt socker alls. Mmm.. vet ni vad den typ största ingrediensen i senap är? Eller i soltorkadetomater? Eller i vissa smaksatta cremefraicher? Vissa dagar blir jag bitter och tänker leva på enbart vatten, men snart hittar dom säkert socker där med.. det har varit skitsvårt! Men jag har börjat landa lite grann i det. Det blir lite lättare för varje gång jag handlar.
Dock har jag valt att släppa lite här och där. Senap äter jag inte särskilt ofta, så de gånger jag typ äter ärtsoppa så får det vara okej. Likaså soltorkade tomater, när jag använder det i matlagning så är det aldrig några mängder och det händer rätt sällan.
Proteinpannkakor från Proteinfabrikken med blåvär och kokos... NOMNOM
 
Här har Karin varit lite extra bra att ha. Hon har hjälpt mig hitta alternativ, stöttat upp när det behövts och sett till att jag äter de gånger jag är på väg att hoppa övermåltider, och påminnt mig mom en jävligt viktig grej: Man måste inte lyckas jämt.
Okej om jag äter senap ibland, eller glömmer av mig när jag äter ute. Det är inte hela världen, bara jag gör bra val på det stora hela. Just nu har jag väll glidit iväg lite väl, klämde 4mackor med gustafskorv istället för en ordentlig middag, men då får det vara så och så gör vi rätt imorgon istället.
Och jag är faktiskt väldigt nöjd med mig själv. Jag har suttit med när andra fikar och äter godis utan att döda någon. Visst blir jag jättesugen, men jag låter faktiskt bli.
Målet med allt det här, är väll dels att få fart på viktnedgången, men den största delen är att förändra min syn på mat, som inte är helt hälsosam som ni vet. Jag vill kunna fika med en kompis utan att ha jätteångest i flera dagar efteråt. Jag vill kunna lyxa med lite godis en lördagkväll utan skulden som kommer efteråt. Och så vill jag lära mig mer om vad det egenligen är vi köper för skit. Okej att socker förhöjer smaken ibland, men behövs det verkligen? Helt ärligt? Och har ni sett mängderna som hälls i? Alltså... sjukt är det iallafall.
 
Träningen då? Jo, det är ju DM i bänkpress på lördag i smedjebacken, så jag har typ bara kört bänk i en månad. Jag gillar bänk, men 3ggr i veckan... om man säger så här, jag är jävligt glad att det här snart är slut!
 
Men jag har haft sån fantastisk tur att träffa Sandra Jakobsson på SM i Norrköping i sommras, och hon knåpade ihop ett bänkschema åt mig! Det har gjort den här bänknötningen lite mindre tråkig... Och den har gett resultat! Vikterna bara flyger omkring, vissa dagar har jag haft svårt att fokusera för att det har helt enkelt kännts alldelens för lätt! Sjukt har det iallafall varit, och spännande. Jag har aldrig haft ett schemaatt gå efter förr, och jag kan bara konstatera att schemat har varit helt underbart (även om jag kaaaaaanske har gjort något litet avsteg ibland...)
Annars har jag promenerat, gått, lunkat och ibland joggat. Typ så. Jävlar vad jag har gått! allt för att få fart på förbränningen. Det har varit jävligt tråkigt ibland, men även här har Karin fått rycka in och varit påjagare och det har jag behövt. En dag skulle vi gå en mil. Men som jag borde ha misstänkt, med Bobby går man inte en mil, klart man måste sprinnga lite också. Första gången det hände gnällde jag en hel del, typ mycket, och sprang inte så mycket. Men nån vecka senare skulle vi göra om det, och då hände något... jag sprang mer, fortare och tyckte att det var riktigt roligt! Det var en rusch att komma hem igen, helt slut men jävligt nöjd!
Men så hände det en grej. Jag har i typ två veckor haft jätteont i axlarna. Ni som följer mig på instagram vet att jag i perioder har problem med migrän som gör att axlarna blir överspända och allt blir bara bullskit av allt.
Värmeplåster <3
 
Det är tur att jag känner en helt fantastisk och underbar kille som heter Jocke och har Ryggakuten i Barrsätra.
HAN ÄR MAGISK! Jag kan gå in och knappt kan röra mig, och kommer ut typ 5cm längre och helt utan värk. Lätt att få tid, han är inte särskilt dyr och både masserar och knäcker. Jag tänker aldrig gå till någon annan någonsin. Nu är iallafall ryggen typ återställd, nöp till något häromdagen, men fick låna Karins bandyboll och har behandlat med värmeplåster, Tigerbalsam och voltaren(inte allt samtidigt) och nu har det släppt och jag är redo för tävling på lördag.
Förresten, kommer ni ihåg att jag satte ett viktmål inför de här tävlingen? Vill ni veta hur det har gått hittils? HA! Det får ni vänta på tills efter invägningen på lördag ;) Jag har några dagar på mig ialalfall och det kan no vara bra...
 
Ovanpå allt det här har jag börjat med ännu en grej. Jag har börjat skolan!
När jag avslutade "Träna med Kalle" hade något hänt, jag ville något mer och jag hade någon form av tro på att jag skulle klara av det. Tillslut kom jag ialalfall in på Grundlärarprogrammet med inriktning mot fritidshem. Och vill ni veta en kul grej? Jag kommer få en ämnesexamen, det måste vi ha, i ett praktiskt ämne. Gävle erbjuder bild, men det är jag inte ett dugg intresserad av, så min plan är att söka ämnesterminen i Falun för där erbjuder dom IDROTT! Japp, ni läste rätt, en tjockis som skytt gympalektionerna som pesten siktar på att få ämnesbehörighet i idrott. Sen får vi väll se hur det går med det där, men det är min plan just nu iallafall.
I övrigt trivs jag jättebra i skolan. Jag hade turen att hamna i enn studiegrupp där vi kommer jättebra överens, även fast vi är ganska olika och vi drar åt samma håll vilket är jätteskönt. Vi har dessutom jävligt roligt ihop.
 
Jag har saknat att plugga, att få tänka kreativt och tänka på nya sätt. Det är en utmaning och jag kommer få kämpa hårt, men jag håller tummar och tår att det går vägen.
 
 Puh! Jag tror det var allt! Ja visstja, dom har möblerat om pågymmet, jag har ramlat mitt i en benböj med 90kg på ryggen, gjort 3 lyckade examinationer i skolan och ska rensa ur mina garderober då mycket börjar bli alldelens för stort... nu ska jag ut och kläcka ett pokémonägg och pussa på min man.
Mossa mossa på er, alla männskobarn!
 
p.s. är det nåt särskilt ni vill läsa om? Eller något ni funderar över? Bara fråga så ska jag försöka svara så gott jag kan!