När någon plötsligt lyssnar

Som ni vet så har jag varit hos en läkare för att få en remiss för en gastric sleeve. Läkaren var fantasisk, och begärde att jag skulle få ett utlåtande från en dietist. 
Förra veckan var det dags. Jag var jättenervös, det kändes som om jag skulle gå dit för att bli bedömd. Så jag hade bestämt att jag bara skulle svar på frågorna och sen går. Men den här dietisten var fantastisk! Hon ingav ett sånt förtroende att jag bara ordkräktes allt, precis allt. Jag berättade om alla år av ångest, tvångstankar kring mat och viktnedgången, alla dieter, alla gånger jag inte känt att jag är värd att få äta, bröllopsresan där jag inte kunde unna mig hotellfrukosten och att jag inte kan få barn, och inte får någon hjälp. 
Först vart hon förbannad. Hon kunde inte förstå varför dom vägrar mig en utredning. Sen blev hon frustrerad när vi pratade om de gånger jag blivit lovad diverse remisser och hjälp men ingenting har hänt. En annan sak hon sade var att när jag väl ska få en utredning så måste min muskelmassa tas med i beräkningen. Att man inte får stirra sig blind på siffrorna på vågen, utan att man måste ta sig tid att se över hur mycket muskler jag egentligen har. Jag vill jubla, för tidigare läkare har på riktigt sagt att muskler eller fett inte spelar någon roll vid en utredning utan det är vikten på vågen som avgör. Många gånger har det kännts som om styrketräningen stjälper mer än hjälper, men nu har jag äntligen fått det svart på vitt att det är helt trvärt om, och att jag kan fortsätta med min träning.
 
Så pratade vi om barnlösheten och vikten. Hon sade att sannolikheten att jag har PCOS av den högsta graden är väldigt stor. Och där gick luften ur mig och jag bröt ihop. Jag blev plötsligt väldigt trött. 
Hon förklarade att kvinnor med PCOS har extremt svårt att gå ner i vikt, och att den resa jag gjort är fantastisk, och även om hon trodde att jag skulle kunna klara det utan operation så förstog hon att jag är trött. Så ville jag ha en operation så skulle hon ge sitt medgivande och då får jag remissen.
 
 
Sen dess har jag verkligen varit nere på botten. Jag har fallti tillbaka i ett mönster där jag tröstäter, och alla framsteg jag gjort den senaste månaden är som bortblåsta. Jag hade hade 2kg kvar till mitt mål. Nu är det helt plötsligt 4kg kvar.... Träningen är det som fått mig att släppa allting, och dom senaste dagarna har jag kunnat börja tänka på ett annat sätt
Nu känns det ganska okej. Det är inte jag som är misslyckad, jag har kämpat mot en sjukdom, en hormonstörning som gör det mycket svårare för mig än för många andra. Det är inte bara mitt fel... 
 
 
När jag sökte till "Träna med Kalle" var det för att jag inte ville görna en operation. Tack vare att jag fick chansen att vara med har jag gått från 130kg- 112(just nu 114), stark som tusan och en positivare syn på mig själv.
 
När jag i våras allvarligt började fundera på att operera mig så var det så jävla mycket skam! Jag hade misslyckats, jag gjorde Kalle och hela hans team besvikna, alla de som tycker att jag är en inspiration kommer tycka att jag är en liten lort som inte klarar av nånting. Nu börjar känna att jag är så jävla bra som kommit ända hit trots att jag verklig haft alla odds emot mig. Och framförallt så kan jag fortsätta träna som jag gör, utan att känna skuld för att jag inte lägger mer tid på konditionsträning. Jag kan äntligen släppa den jävla löpningen och lägga krutet på styrka och långa promenader!
 
Läkaren ringde i fredags angående remissen, och frågade om han skulle skicka den vidare till kirurgen. Och jag sade ja. Jag hopaps fortfarande att jag ska klara av det själv. Komme rjag ner till mellan 105 och 100kg innan operationen så ställer jag in den. Det har jag bestämt sen tidigare. 
Så nu börjar vi på ny kula, igen. Jag har googlat och läst på, så nu ska jag göra några små ändrignar i kosten, försöka slappna av och jobba vidare med den träning jag har. Men framföra allt ska jag leva, släppa alla tvångstankar och nojjor. Nu kan jag börja om.
 
Mossa mossa på er, alla Männskobarn.
 
 

Kommentera här: