Men vi tar det väll från början va?

Insåg att jag kanske ska förklara hur jag hamnade där jag är idag, det kommer säkerligen bli ett jättelångt inlägg, men det är liksom så det är...
 
Jag har aldrig någonsin hållt på med någon sport. När jag var liten så tjatade jag om att få börja med boxning, men mamma sa att jag och mina syskon slogs tillräckligt.
Okej, kanske inte så här liten, men ni fattar... och
jag ville bara visa hur söt jag var som liten knodd..
 
 
På högstadiet så var jag lite dement varje gympapass och hade sällan eller aldrig gymnastikkläder med mig. Och en dag när jag drev omkring i gympasalen, gympaläraren Fredrik hade redan gett upp hoppet om mig, så hittade jag en benpress och en bänkpress i en skrubb. Jag blev kär. Där spenderade jag de lektioner vi inte tvingades ut, maxade och testade mina gränser. Några vikter minns jag inte, men tungt som fan var det, och jag älskade känslan.
När jag flyttade till Norrköping för att gå på gymnasiet fick vi ibland gratisträning på Friskis, och medans alla mina klasskompisar sprang på bandet eller cyklade, så stog jag brevid och tittade längtansfullt mot friavikter avdelningen. Jag visste redan då att jag gillade att lyfta tunga saker, men jag var dels tjej, och dels tjock och då känner man sig inte så välkommen på ett vanligt gym. Det är säkert bara en egen tanke, men ni vet hur det är.. Första gången jag gick på ett gym på riktigt var när jag flyttade ihop med Andreas i Sandviken. Nere i en källare under badhuset, lökigt, trångt och med några hantlar undangömda i ett hörn så vimsade jag mest runt och försökte få tiden att gå. Jag visste att jag ville att det skulle vara tungt, och jag älskade träningsvärken, men jag vågade aldrig ta i, och det var aldrig roligt särskilt länge. Sen träffade jag en helt underbar klasskamrat, Nina, som vart min träningskompis och presenterade mig för squats, bänkpress och nu tog jag mina första skälvande steg in i friavikterrummet, men bara om det var tomt på folk i gymmet. Sen hände en grej. Kalle Zachari Whalström, för att vara exakt.
Foto: Mattias Flink. Bild lånad från Britazackari på instagram
 

Jag hade snubblat över något avsnitt av "Svett och Etikett", tyckte att det var det bästa program om träning jag någonsin sett(Sen var ju Kalle rätt snygg), jag köpte boken och hittade hans instagramkonto. Där såg jag ett inlägg om att de sökte folk till en ny serie om träning, för människor som hade lite svårt att komma igång. Jag fick den lysande idén att jag skulle skriva dit, för det enda jag blev vald till var bli kontrollerad vid snabbkassan på ikea. Sagt och gjort, jag mailade, glömde bort det och dog lite av chock när jag dagen efter fått ett svar av mästerproducenten Andreas Morland, som frågade om han fick ringa upp nån dag. I panik svarade jag ja. Dagen efter så satt jag i bilen, något luddig i skallen efter att ha jobbat natt och påväg hem till en kompis i gävle när Morland ringde upp. Jag har faktiskt inget minne av vad jag faktiskt sa, men han ville gärna "pitcha" mig för SVT och bad mig filma en kort snutt med mig och skicka in. Helt oteknisk som jag är så vart det nog en hemskt uppochnervänd liten snutt, osminkad, trött och förvirrad.
Tydligen gick det hem, för en vecka senare ringer Morland igen och vill komma och filma några dagar senare. Panisklagen inser jag att nu finns det ingen återvändo. Ett läkarbesök(helt klockrent), lite papper och mycket ångest senare står ett filmteam i min lilla trädgård.
 Det där första passet med Kalle, som förövrigt inte kom med i själva avsnittet, var rena döden. Jag var övertygad om att jag skulle kräkas, då slänger Kalle fram en hink och säger "Ja men kräks så fortsätter vi sen".
Jag fick prova benböj, och satte väll 80kg och sedan fick jag dra mitt första marklyft, också där drog jag 80, om jag inte minns helt fel. Kalle var i extas, jag ville mest gömma mig.
Veckorna rullade på, jag fick 5pass i veckan ungefär som skulle göras, men efter ett tag märkte jag att det vart mer fokus på styrka, vilket jag älskade. Jag borde ha anat vad den galningen hade för planer...
Så ringer en kille från produktionsbolaget och ber mig infinna mig utanför Jernvallen ett par dagar senare, med träningskläder. Mitt öde var beseglat.
 
 
 Utanför Jernvallen förklarade Kalle glatt att jag om ett par veckor skulle tävla i styrkelyft. Jag började skratta, och tyckte att det var ett ovanligt dåligt skämt. Det var det inte. Nere i källaren så fanns ett rum där maskinerna mest kändes som hjälpmedel, och de fria vikterna hade huvudrollen. Och himmelen hette Sandvikens atletklubb.
Några av de största människorna jag någonsin sett stog och kikade nyfiket på lilla mig som försökte gömma mig bakom kameramannen. Här fick jag prova på att maxa ordentligt för första gången sedan mitt första pass med Kalle. 95kg benböj, 55kg bänk och 120kg mark. Och här hände något fantastiskt. Människor såg förbi men barbapappsformade kropp och såg endast till vad jag lyfte, och de applåderade och sa att jag, jag som dragit mitt första marklyft knappt en månad tidigare, var stark. Här någonstans började jag förstå att jag hittat rätt...
Sen följde nervösa och intensiva veckor, fram tills det var dags. Alla mina nya klubbkamrater peppade, hjälpte till och hejjade på. Jag var mest livrädd och vågade inte prata med någon. Jag måste ha verkat fruktansvärt otrevlig och sur. Sen var det dags. Jag skulle tävla. Först var det invägning. Vågen stannade på -9kg, jag jublade fram tills Hannu(skrämmande tyngdlyftingstränare) tröck en röd trikå i mina händer. Jag dog inombords. Inte nog med att jag skulle filmas när jag gjorde bort mig på ett lyftarpodium, jag skulle göra det i trikåer.
Jag vill minnas att jag skakde och letade efter bra ställen att bryta benet på. Det fanns inga.
 Så träffade jag Sara. Sara, förutom mig, ensam tjej på tävlingen, men såg till att jag hamnade rätt, hjälpte mig med uppvärmning. I publiken fanns min mamma, mina systerdöttrar, världens bästa Evelina och min älskade man, som stått ut med mycket under inspelningstiden. Tack <3
Utan att brodera ut det för mycket, Kalle och Hannu satte mina vikter, Sara och hennes urgulliga pappa Stefan hjälpte mig med uppvärmningen, och klubbens SL ansvarig, och dagens huvuddomare Pekka förklarade regler och signaler. 8 av 9 godkända lyft, slutade med 100kg benböj, 55kg bänk(klarade 60, men började pressa för tidigt så det vart bortdömt) och 125kg marklyft.
Foto: Ari Byström
Efter inspelningarna så bestämde jag mig för att fortsätta med styrkelyft. Jag hade för första gången någonsin hittat något där jag själv tyckte att jag var rätt duktig, även om jag fortfarande har svårt att se det ibland. Först var tanken att jag skulle vara med på klubbmästerskapet, men iochmed att jag började träna för Nicklas, och började bli starkare så vart jag sugen på att vara med redan på Serieomgång 1 i februari. Det var tillslut Sara som övertalade mig.
Träningen tuffade på, jag gick från klarhet till klarhet. Nervös och utan tävlingsnerver så var det ändå snart dags.
Foto: Ari Byström. Hår: Jessica Holm <3
Nicklas presenterade mig för Karin "Bobby" Nilsson, någon som jag bara hört namnet på, men som jag direkt hade bestämt mig för att vara rädd för. Hade jag sett henne under en tävling innan så hade jag nog fortfarande varit det. Hon ser fullkomligt livsfarlig ut före ett lyft, och kastar onda blickar på de som vågar komma i närheten. Men så fort en gren är över fnissar och bubblar hon, och verkar inte det minsta farlig.
Eftersom jag inte hade någon koll, och Nicklas har en förmåga att coacha alla inom 3km radie så vart det kanske lite rörigt, men tack vare honom så gick allt riktigt bra. Förutom första böjen, då gjorde jag en nybörjar miss genom att råka böja lite på knäna strax innan jag böjde hela vägen. Det räknas som omstart och då blir hela lyftet bortdömt. Men det gjorde inte så mycket. Känslan var oslagbar! Resultat blev 127,5, 60, 137,5. Två bommade lyft, men så lycklig att jag nästan sprack.
 
Sen stog det klart att jag numera var en styrkelyftare, och planen var att jag skulle köra alla serietävlingar under året, dvs. 3st varav jag redan gjort en.
Serie2 skulle gå i Långshyttan, men tiden mellan dessa två tävlingar kantades av både sjukdom, skador och kriser så plötsligt visste jag inte om jag skulle klara av att tävla. Jag mådde skit, träningen gick på halvfart och jag hade tappat all tro på mig själv. Men då är det en jävla tur att jag har den klubb jag har. Många samtal med Coach Nicklas, med Karin, Sara, Lisa och klubbens färskaste bänkare Jessica så anmälde jag mig ändå. Plötsligt vände träningen, allt började lossna. Kvällen innan tävlingen samlades världens härligaste gäng hemma hos mig. Vi åt, skrattade kollade youtube och jag kände att all nervositet bara rann av mig. Nu kom den tillbaka dagen efter, men just den här kvällen betydde så mycket för mig. Här hittade jag liksom tillbaka till glädjen och viljan igen. Tack allihopa som var där.
 
 Som sagt så var jag nervös, men det tror jag man ska vara, om man inte är Sump. Då bara går man in och äger en tävling och går ut igen.
I alla fall. Först var det Jessicas tur. Jessica träffade jag på gymmet, och är nog en av de genomsnällaste människor jag någonsin mött. Och förbannat stark. Hon får mig att våga saker, men den historien tar vi en annan gång. Hon skulle nu göra sin allra första tävling. Går ut som ett jävla proffs, fixar två av de snyggaste, lättaste pressar jag någonsin sett. Så jävla cool! Sen stannade hon kvar under SL delen, fick mig att både andas, äta och lugna ner mig.
 Tävlingen gick fantastiskt! Dock fegade jag ur, så gick alldelens för lätt in i marklyftet. Men fick med mig 8 av 9 godkända lyft, annars bara vita flaggor. Resultaten 130, 62,5, 142,5 är ändå jävligt najs!
Alla närvarande gjorde en FANTASTISK tävling!
 
Foto: Lisa Greis. Lånad från hennes instagram
Foto: Åsa Bartholdsson De flesta tävlande från SAK.
Från höger: Jessica Holm, Jag(med nerkorvad trikå), Jonas Sundberg, Joel Sundelin, Joel Svedberg, Björn Johansson. Sittande: Nicklas Karlsson
 
Efter den här tävlingen såg jag fram emot lite lugn och ro. Jag behövde landa efter allt som hänt. Karin Nilsson tänkte annorlunda. Dagen efter följde jag med henne till Storvik och tränade strongwomen. Jag hade gjort det en gång innan, och det var där som jag lärde mig att vråla, och hur mycket det faktiskt hjälper. Och jag älskade det! Dock var det kanske inte så intelligent gjort, jag var helt slut i typ en vecka efteråt. Karin är galen...
I alla fall, mitt under min "nervarvning" får jag ett meddelande från Ewa Eriksson, som tävlar för Måndagsklubben, och sade mina resultat saknades i sverigerankingen, och att jag hade en chans att få vara med på SM. Efter mycket krångel så kom mina resultat in, och det visade sig att jag raknats 9a i landet och fick därför vara med på SM även fast jag inte nått kvalgränsen. I panik, och i sista sekunden så blundade jag och hoppade. Vips var jag anmäld.
Mitt upp i allt det här så börjar Karin pika mig om det fantastiska med strongwomen.Och plötsligt så var 3 tävlingar, 6tävlingar då jag dessutom ska vara med på DM i bänk i september... var tog min långa ledighet vägen?
 
 
Sådär... det här är min historia, om att gå från att drömma om att lyfta en skivstång till att vara anmäld till Sm i styrkelyft ett år senare.
 
Foto: Ida Gustafsson Från Serie1 i Sandviken
 
Mossa mossa på er, alla männskobarn

Liknande inlägg

Kommentera här: