Det här med prioriteringar....
När man går från att aldrig träna, till att träna ganska mycket blir det hemskt trixigt att få ihop det sociala livet.
När jag började med styrkelyft så gjorde jag det själv. Ingen av mina kompisar pysslade med den typen av träning eller var lika fascinerad av skivstänger som jag är. Men när jag började lägga mer tid på träningen inför tävlingar och fick en större umgängeskrets på gymmet så vart det svårare att få ihop allting. Det är inte så att jag aktivt väljer bort någon, men i perioder så tar gymmet mer tid, medans livet utanför tar mer tid andra gånger.
Vid något tillfälle försökte jag lägga lika mycket tid på allt, men det säger sig självt att det inte går. Allt fick typ 1timme och jag stöp i säng och använde "min" tid till att sova innan det var dags att böra om igen. Dessutom kom jag på ett supersmart trick för att spara tid. Jag slutade helt enkelt att äta, och sov typ 3-4/natt.
Jag behöver väll inte säga att jag stog på kanten till att pajja hela mig fullständigt. Men då funkade ju varken jag, träningen, jobbet eller någonting annat som hade med mig att göra heller.
Och jag vill inte börja "prioritera" heller, även om jag borde, för det innebär att någon måste komma på andra plats, och alla mina vänner betyder jättemycket, men att gå runt och ständigt ha dåligt samvete för att det ena kommer före det andra funkar liksom inte heller.
Nu inför SM så vet jag att flera ickegymmiga vänner(det är ett ord, jag uppfann det just) kanske är rätt fundersamma över att jag inte hör av mig, och de gånger jag har tid att höra av mig så börjar det alltid med att jag ber om ursäkt. Och jag kan knappast begära att de ska vara förstående hela tiden heller. Nån jäkla måtta får det väll ändå liksom vara kan jag tycka. Även om jag inte riktigt har lyckats lista ut hur det ska gå till... och någonstans i allt det här ska jag hinna hitta tid för mig också.
Just nu får det liksom se ut så här: Andreas och familjen måste alltid komma i första hand.
Före jul så upptäckte jag att våran hund inte ens brydde sig om att springa fram till dörren när jag klädde på mig, för oftast när jag gick fick hon i alla fall inte följa med. Det är fan inte okej. Vissa dagar ja, men inte flera gånger i veckan. Andreas är för snäll och säger alltid att det är okej, men jag VILL inte att det ska vara okej att jag oftare är borta än hemma.
Sen på något vis så måste jag försöka balansera gymmet, vänner, jobb och min "övriga" familj.
Även om gymmet faktiskt måste få komma lite före fram tills SM. Planen är att vila i typ två veckor efter det, och då komma ikapp mitt sociala liv.
Samtidigt som jag försöker rodda i allt det här, så håller jag på med ett litet hemligt projekt, men det är vi i alla fall två om<3 Eller typ 4 som hjälps åt!
Mossa mossa på er, alla männskobarn!