Svenska mästerskapen i styrkelyft

Eftersom jag inte hade möjlighet eller orken att skriva någonting under själva tävlingarna så kommer det här bli ett mycket långt inlägg med MASSOR av bilder. Säg inte att jag inte varnade er....
 
Fredag:
Mina nerver var i trasor, jag hade inte kunnat äta på lite mer än ett dygn och sovit fruktansvärt dåligt. Men iväg skulle vi! Jag har nog aldrig haft så roligt under en bilresa någonsin. Sen fick jag ju då en hel del skäll för att jag inte ätit... Efter mycket om och men, mina kassa kartläsarskills och skrattårar så kom vi äntligen fram till vår lägenhet i Norrköping. Det var trångt, men mysigt. Fast det mesta är nog trångt när man ska samsas 4st styrkelyftare i samma rum...
 
Efter en mycket kaotisk storhandling på närmaste ICA, där vi hjälpte en äldre dam att välja bröd och när jag tvingat i coach Echinagard så fick vi finbesök av Ewa, Niklas och Cicci från Måndagsklubben. Så mycket glädje och kärlek i ett och samma rum!
 
Mat, pepp och prat senare så var det bara att krypa ner i min stenhårda och knarrande våningsäng och försöka sova några timmar innan det var dags... *DAM DAM DAAAAAAM*
 
Lördag:
Min första tanke när jag vaknade: "Inte redan!" Nerverna låg utanpå huden. Men Fick i mig lite frukost, for runt som en höna utan huvud men på något vis lyckades Coach få ut mig genom dörren och iväg mot arenan.
Ni som följer mej på instagram vet att jag blir lite lätt hysterisk när jag ska tävla, och så även den här gången. Men efter en hel del nervösa fnitter, kaoshjärna och kontroller så stog jag uppe i uppvärmningsrummet. Och här fick jag äntligen träffa de jag skulle tävla mot. Först sprang jag på Elin Porath, som jag haft en hel del kontakt med via socialamedier. Lugn, trygg och värmlänning. Lägg där till hysteriskt stark, snäll och förbannat duktig på att fläta mitt vilda hår. Hon har dessutom med sig ett riktigt överlevnadskit på tävlingar och ställer alltid upp och hjälper sina vilsna medtävlare.
Hon personifierar allt som jag älskar med den här sporten. Jag hoppas verkligen att det här inte var sista gången vi ses!
 
Sen kommer det in en tjej till uppvärmningen, som ser ungefär lika vilsen och ensam som jag kände mig. När jag går fram för att hälsa så skiner hela hon upp och det bara strålar runt henne.
Det är den legendariska Anna-Lena! Det visar sig att hon har haft lite koll på mig via instagram, och att hon har tränat ungefär lika länge som mig, men ungeför dubbelt så stark.
 
 
Sen var det dags. Vi i +84 skulle gå i samma grupp som -47. Kontrasterna måste ha varit hysteriskt roliga. Iallafall, det var dags att tagga till. Något kändes lite off. Jag fick inte alls samma känsla som inför de andra tävlingarna, men första böjen gick bra,även om det var omotiverat tung.
 
I den andar vart det dock bom. Jag vet inte vad som hände, men jag tappade balansen på vägen upp och passarna(som förövrigt var heeelt fantastiska) fick ta stången och hjälpa mig tillbaka. Där brast nånting inom mig. Känslan var fruktansvärd. Den sista fick jag med mig. Jag var ändå besviken, vikten var 137,5 och det har jag gjort en 2a på, och jag hade velat ha med mig 140 hem från SM. Både Anna-Lena och Elin lyckades skitbra, men jag var för instängd i mig själv för att kunna släppa in någonting annat förrens vi fick några minuters vila innan det var dags att värma inför bänken.
 
 
Uppvärmningen gick bra, Coach Nicklas fick slita hårt för att få mig att försöka släppa benböjen och fokusera.
Bänken har alltid varit mina svaga gren. Jag har legat och nött på 62,5 hur länge som helst, och inte lyckats få med mig 65 på tävling, så det var mitt mål för dagen.
När det var dags att tagga till kom Cicci från Måndagsklubben bak till oss och hjälpte mig att tagga till.
Det verkar ha funkat bra.
 
Nu minns jag inte exakt, och vi brukar inte få veta heller, men jag tror att jag gick in på 62.5kg. Poff! Den flög upp som ingenting. Nästa vikt, POFF! Lätt som papper.
Nästa vikt, 70kg, var lite nervös, även om jag inte visste vad som var på stången, men jag misstänkte. In på flaket, ladda, brygga och fick ett kanon avlyft(ännu en gång, de där klovarna <3 ).
Sen startsignal, sen press. Tappade nästan taget om stången när jag låste ut FÖR DET VAR SÅ FÖRBANNAT LÄTT! Äntligen hade jag gått förbi 65 och satte nytt tävlingspers på 70kg.
Nu trodde jag att det vände, att marken skulle funka hur bra som helst...
 
Men det funkade liksom inte riktigt alls. Uppvärmningen funkade väll och allt såg bra ut. Väl ute på flaket så kändes 142.5 alldelens för tungt men jag fick den med mig upp. Nästa vikt var 150. Den jag trodde att jag lätt skulle få med mig hem. Första försöket slant greppet, och trots att jag trodde att jag låst ut så fick jag aldrig ner-signal och tappade sen stången. Andra och sista försöket fick jag en sänkning och fick därför även det lyftet bortdömt.
Jag var så fruktansvärt besviken. Ledsen, förbannad och förkrossad. Nicklas, Cicci och Elin föröskte alla komma igenom och prata med mig, men jag hade stängt ner allt för länge sen. Inte ens jag själv lyckades bryta igenom och det kändes som när man tappar luften.
Så gick jag ut för att träffa mamma, syrran, syrrans barn och deras pappa som var där för att hejja på mig, och då bröt jag ihop fullständigt. Tårarna sprutade och jag bara släppte fram allt. Just där så väckets känslan av att jag aldrig mer ville känna så här och att jag ville sluta med styrkelyft.
 
 
Resten av dagen flöt vidare. Jag stängde av allting och gled mest med. Sade hej då till Elin(Brons) och Anna-Lena(silver) och kände att trots att allt gått skit så hade jag träffat människor som jag aldrig vill bli av med!
 
Men känslan av att aldrig mer vilja ta i en stång satt ändå kvar. Jag kände att jag svek mig själv, och att det var dumt att åka dit överhuvudtaget och att det var onödigt att åka dit på klubbens bekostnad. Sen att jag kom 6a av 7 och satte nytt pers i totalen med 15kg kom liksom inte in.
Sen dundrade allas vår Tjur in och jag fick annat att tänka på. Men jag stängde mest in mig i en bok den kvällen...
 
Söndag:
Hade egentligen ingen lust alls att gå till arenan. Styrkelyft kändes som ett avslutat kapitel för mig. Men Stisse skulle ju tävla, och det hade jag verkligen sett fram emot att få se. Giganterna i 120+.
Att se Stisse nervös var också något helt nytt, han är annars alls vår Stor Truck, lugn och stabil.
Tyvärr gick det inte så bra. Bom i första benböjen med för snålt djup, i andra fick han för bra med fart och hann inte med att parera upp och fick stången att rulla över huvudet,och den sista vart också bortdömd på djup.
Men ändå, mycket mäktigt! Ock att får se Kim Gustafsson gå på världsrekordet i mark och faktiskt få upp det en bit var skithäftigt!
 
I samma grupp gick även den legendariska Cicci från måndagsklubben. Jag har inte träffat henne så mycket, men det är en sån där människa som man omedelbart känner förtroende för och vill ha i närheten.
 
Hon är dessutom känd för att vara en riktigt fighter, som krigar in i det sista och är seg som kola. Hon får upp de flesta vikter genom att aldrig någonsin sluta pressa eller dra. Det är riktigt roligt att se henne lyfta, en inspiration för en som mig som har alldelens för lätt att ge upp om saker inte ger med sig direkt.
 
På det stora hela gick det bra, tyvärr så satte en domarmiss stopp i bänken. Domaren gav en för snabb racksignal till klovarna medans Cicci fortfarande pressade. Det ledde till ett omförsök, men då var fokuset rubbat, och Cicci var nog både trött och stressad så tyvärr fick hon bara ett lyft med sig i bänken.
Men Cicci's mark... oj oj oj! Det är en fröjd att se!
 
 
Söndag:
Dags för allas vår Bobby att tävla!
Karin hade som vanligt varit stencool före tävling. Jag önskar jag kunde vara lite mer som hon! Hon hade varit lite orolig för onda knän och lite allmänt opepp, men hon verkar ha nån form av knapp, för helt plötsligt så var hon i det jag precis döpte till Bobbymode. Bilden ovan förvandlas till bilden nedanför...
Ni ser själva....
 
Som vanligt så har jag inte lagt några som helst vikter på minnet, men att få se Karin tävla har jag velat gjort länge. De andra gångerna jag varit på plats när hon ska tävla är när jag tävlar själv och då har jag fullt upp med att få min barbakropp att funka för att kunna se vad hon pysslar med.
Men när Karin kommer upp på flaket... för det första blir man livrädd och vet inte om man verkliegn vågar titta, för hon ser fullkomligt livsfarlig ut. För det andra så kommer hon in med sådan energi att man tappar talförmågan. Man ser direkt att det är någon som lever för att göra det här.
Benböjen bara flög upp. Inga problem, publiken jublade, Karin jublade.
Sen var det dags för bänkpressen. Karin har haft lite samma känsla som mig inför bänken(även om hon är lite starkare än mig... bara lite). Vi har satsat mer på mark och böj, och inte riktigt kännt att bänken har fungerat.
Jag satte alla mina bänkar, och det gjorde Karin med! Nu kan man ju inte riktigt jämföra, nu sket sej ju allt för mig och för Karin gick det riktigt bra.
Inför marken hade hon 6st godkända lyft. Första marken flög upp, hon hade lika gärna kunnat göra en vändning!
 Men på 160kg marken såg domarna en sänkning och underkände lyftet, och spänningen var olidlig inför sista försöket. När Karin väl börjar dra, så står jag upp i i bänken och vrålar som ett djur. OCH UPP KOM DEN!
Äntligen nådde Karin 400 i totalen och fick med sig otroligt välförtjänt 6e plats.
 
Tisdag:
Nu var det dags att hejja fram Lisa och Joel!
Först ut var Lisa. Hon hade kommit ner och anslutit sig till den galna skaran i Norrköping kvällen innan, och for mest runt som ett enda stort ljus! Hon kan få ett helt rum att skina upp bara genom att komma dit.
 
 Lisa hade som mål att ta med sig 100kg hem från SM, vilket hon gjorde med lätthet. Det ledde dessutom till en silvermedalj! Grattis igen! Av någon anledning så var jag inte ens nervös när hon skulle lyfta. Hon gjorde som ho alltid gör, dominerar totalt och med en teknik som jag bara kan drömma om att en dag få till.
 
Så var det då dags för Joel, aka kalven, lill tjuren osv, att tävla.
Under våran drabbades Joel av blindtarmsinflammation och en hel del komplikationer runt det och har inte kunnat tävla alls. Träningen har sett bra ut, men jag vet inte om han var riktigt nöjd med hur det har gått.
Och det här blev en riktig nagelbitare. De var 3st som följdes åt på snarlika vikter, jag var så ner vös att jag inte klarade av att sitta på en stol utan flyttade ner på golvet framför podiet.
Joel gjorde en fantastisk insats! Han slutade 4a, med ett tangerat pers på 217,5kg, vilket är fantastiskt med tanke på att han var många kilon lättare nu än när han satte det där rekordet.
 
Phu vilket inlägg! Det fick bli en hyffsat saklig översikt, jag känner att jag behöver skriva ett annat inlägg om ming och om vad som händer i mitt huvud just nu, iochmed mina känslor efter SM. Men vi avslutar väll med en liten bildbomb?
 
 
 
 
 
 
Jag skulle kunna lägga upp fler, men eftersom blogg.se tydligen inte funkar särskilt bra just nu så får ni nöjja er med de här ;)
 
Mossa mossa på er, alla männskobarn!

Liknande inlägg

1 Anonym:

skriven

Vad bra du skriver Erika! Och vilka fina ord ♡ stor kram /Anna-Lena

Svar: Tack 😙
Erika Bäckström

2 Magnus Lindqvist:

skriven

Personliga rekord i böj, bänk och sammanlagt och ända så förkrossad efteråt? Det känns som du har orimliga krav på dig själv. Det är sällsynt att få med sig så många "pers" från samma tävling så du borde vara väldigt nöjd.

Marklyftet är dessutom den svåraste grenen att göra bra resultat i eftersom man är sliten efter böj och bänk plus massor av uppvärmningslyft.

Kommentera här: