Mat, Erika och allt runtomkring

Nu var det snart 3veckor sedan jag skrev något här, och jag har sååå mycket dåliga ursäktr, men i grund och botten handlar det om att vi har närmat oss ett otroligt jobbigt ämne för mig: viktnedgång, bantning, mat och hur jag funkar kring dom här sakerna. Så förberd är på ett långt och rörigt inlägg. Jag ska försöka hålla igen på de dåliga tjockisskämten om mig själv, men jag kan inte lova något...
 
Och vi kan väll redan här säga att mitt förhållande till mat och till mig själv är rätt dåligt, för att inte säga katastrofalt. För mig pendlar mat mellan att vara roligt, socialt och något som jag gärna skyter lite över att jag är duktig på, till antingen belöning, bestraffning till något som måste förtjänas. Vilket är så stört, för mat är mat. Mat är något vi måste ha för att orka lyfta, springa, andas osv. Man kan vara sååå kreativ med mat och det är något roligt, inget som vi ska vara rädda för. Sen kan vi ju diskutera allt skit som stoppas i vår mat, men det får bli ett helt annat inlägg...
Och det roliga är att jag har faktsikt ingen aning om hur det har blivit så här. Okej, det här med att mat ska förtjänas kommer från samhället i stort och dess inställning till kroppar som ser ut som min.
 
Jag har i så många år brottats med att vara så förbannat rädd för att äta, samtidigt som jag har avskytt min kropp till den milda grad att jag tänker "Det spelar ingen roll vad jag äter, för jag är en fet gris iallafall". Och ofta har det där självhatet vunnit.
Dessutom tror jag att efter ett tag har sökt skydd bakom bilringar, rulltårtsvalkar och bristningar. Jag utplånade mig själv och blev hon den där tjocka. Och där kände jag mig trygg, på något skruvat vis.
Och så här har det fortsatt. Genom åren har jag försökt banta. Men att försöka banta och samtidigt ha den här inställningen är ingen lyckad kombination.
Det hela började på en hyffsat hälsosam nivå. Jag gjorde upp en plan, följde den och mådde ganska bra. Sen hetsades jag av mig själv och av alla "Gå ner 30kg före midsommar" historier. Det skulel gå fortare, bättre och jag skulle ju bli så mycket snyggare. Så jag slutade nästan helt att äta. Och ett tips: man mår skit om man inte äter. Vilket också betyder slutet på mina hysteriska bantningsförsök. Jag blir ganska rädd för mig själv i de här perioderna,för jag blir ganska manisk på vågen. Jag kan väga mig 10ggr per dag och får panik om vågen visar minsta lilla +, och då ska dett avhjäplas med långa promenader eller utebliven mat.
Här går jag sista året på gymnasiet, vägde väll runt 90kg, åt en eller två gånger om dagen och då var det kanske en macka till frukost och typ spaghetti till middag. Däremellan var det antingen godis eller ingenting. Här festade med mina kompisar och levde livet. Mitt hår var dessutom FANTASTISKT snyggt! Men jag var ofta trött och min migrän var utom all kontroll. Men vad spelade det för roll? Jag hade aldrig kännt mig snyggare, och vem skötte egentligen maten och motionen när man precis fyllt 18 och har flyttat många mil hemmifrån?
Det sjuka är att det här har pågått i flera år, och jag har fortfarande perioder när jag glömmer att äta, och jagar hungerkänslan. Jag kan komma på mig själv med att koppla ihop att vara hungrig med att vara duktig. Vilket också är helt sjukt, för hungerkänslan(alltså den här sugande när magen knorrar och det nästan gör ont) är väll nån form av varningssignal att kroppen har slut på bränsle? Eller har jag fel?
Och när jag läser på nätet och pratar med folk, så är jag inte ensam. Hungerkänslar är tydligen eftersträvansvärt, det är något som vi ska jaga. Då har vi varit duktiga, och förtjänar att äta. Ni skulle ha sett min facebook för några år sedan, och en blogg som jag hade då. Jag skrev allt dåligt jag ätit, och hur jag skulle bränna av det på bästa sätt. OCH FOLK HEJJADE PÅ! Nu kanske det inet såg så sjukt ut, det lilla man fick läsa, men ändå. Hade responsen varit densamma om jag varit smal?
Det är lite samma som att använda mat som belöning. "Den här veckan har jag varit så duktig. Sprungit 5 maraton och ätit isbergsallad varje dag, så då får jag äta lördagsgodis". Okej, kanske inte så här extremt, men ni fattar. Men det här är också ett beteende som jag har fastnat i, att jag måset göra vissa saker för att få äta,men det har inte stannat där. För uppnår jag inet allt det som jag har satt upp, vilket jag oftast inte gör för målen är så sinnessjukt höga, så tycker jag att jag har misslyckats och då kan jag lika gärna hetsäta, och sen må skit dagen efter, och så äter jag inte på ett dygn så börjar karusellen om igen.
Nu kanske ni tycker att det är konstigt att en person som straffar sig med att inte äta kan väga 121kg. Jo för det är ju så här, att lika ofta som jag inte äter så har jag också hetsätit. Och jag tror att det här ständiga pendlandet, i kombination med att jag är en mullig person med mulligagulliga gener och att jag aldrig har tränat kondition med samma frenesi som jag har bantat har format mig till en barbafigur. Med ben. Barbaben.
 
Nu vill jag bara klargöra en sak: DET ÄR INGET FEL I ATT VARA TJOCK. FATSHAMING ÄR INTE OKEJ, OCH DET SLUTAR HÄR OCH NU! Så länge DU är bekväm med din kropp, och så länge DU mår bra i att vara den du är så har ingen annan rätt att komma och tala om för dig att du inte duger! Jag är så jävla less på att bli sedd som en idiot som ska slås på fingrarna om man råkar skriva på facebook att man är sugen på kladdkaka. Bara för att jag skriver att jag är sugen på en kladdkaka behöver det inte betyda att jag:
A. Tänker äta upp en hel form själv
B. Faktiskt tänker ställa mig och baka en just nu. Ibland är jag sugen på att strypa somliga i min omgivning, det betyder inte att jag tänker göra det....
Och det här har hänt, och händer fortfarande väldigt ofta.
Jag har särskilt en person på min FB som gärna är och kommenterar i mina matvanor och i hur jag rör på mig. Ett tag var det fruktansvärt. Hen fick mig att må så fruktansvärt dåligt, varenda gång jag skrev att jag ätit något, var sugen på något eller haft en lat dag så skulle det påpekas och kommas med råd hur jag skulle göra för att bli bättre. Om jag däremot gått ner något kg, sprungit eller ätit något hen ansåg bra så var det helt fantstiskt och då skulle det hejjas, och pikas. Utan en enda tanke på hur kommentarerna eventuellt togs emot.
Nu är det inte lika illa längre, sen jag började med styrkelyft. För min kropp och jag dög inte, om vi inte presterade något. Och jag tänker inte ens försöka ta hen i försvar och skriva att den menade väl, för just nu så skiter jag i det, för det beteendet var och är absolut inte ok! Men istället för att säga stopp så fortsatte jag mitt sjuka beteende för att såna som hen skulle tala om hur duktig jag var. För vem vill inte höra sånt?
 
Min syn på min kropp har stått ivägen för väldigt mycket. I mina fotoalbum så finns det under en period inga kort på mig. För jag vägrade vara med på bild. Och ni som följer mig på insta kännder igen den här bilden ovanför. Den är från mitt senaste bänkpressar klipp jag lade upp. Där lyckas jag klämma in en kommentar om "kalaskulan" innan jag ens skriver något om själva prestationen. Nu var det inte på några höga vikter för mig, men det spelar ingen roll. Jag gjorde 3 fantastiskt fina pressar, med en otroligt bra och stabil brygga. Och med tanke på den träninsperioden som var innan det här, där allt var skit så borde jag vara stolt. Men allt jag kan se är valkar och en stor mage.
 
Okej, det här vart rätt långt. Men jag tror att i allt det här har jag hittat en liten, liten tråd till varför jag aldrig har lyckats gå ner i vikt. Dels blir jag manisk med att sluta äta och dels är jag så jävla rädd för att misslyckas, att jag oftast skiter i att ens försöka på riktigt innan jag ens har kommit igång. Sen kan det gå kanonbra, och jag går ner en hel del och så snubblar jag en enda dag och då kastar jag allt som jag ådstakommit. Och det här snubblet kan vara ett halvt kg+ en enda dag. Är det bara jag som tycker att det rätt sjukt? Varför jag gör så här vet jag faktiskt inte. Jag tror inte att det bara är för att jag är ganska lat, men jag är nog lite rädd.
För vem vet vad som skulle hända om jag faktiskt började tycka att jag är bra, om jag skulle gå ner i vikt och om jag skulle sluta se på mat som något farligt.
Det här är vad som har hänt på två år. Kanske inte så mycket på vägen, eller ens storleksmässigt om man tänker på hur lång tid det är mellan bilderna, men personen har kommit så långt med sig själv. Jag kan numera tycka att jag är rätt söt, och ibland så tycker jag att jag så så jävla stark. Det är det här som styrkelyftandet har gjort för mig. Nu halkade jag rätt långt tillbaka efter SM, men det är bara att komma igen för jag vill tillbaka få samma känsla som jag hade då.
 
Mossa mossa på er, alla männskobarn!
 

Liknande inlägg

1 Erik:

skriven

Sluta inte kämpa! Det kommer komma något gott ur det. Du är jätteduktig som sliter som du gör.

Kommentera här: