När någon plötsligt lyssnar

Som ni vet så har jag varit hos en läkare för att få en remiss för en gastric sleeve. Läkaren var fantasisk, och begärde att jag skulle få ett utlåtande från en dietist. 
Förra veckan var det dags. Jag var jättenervös, det kändes som om jag skulle gå dit för att bli bedömd. Så jag hade bestämt att jag bara skulle svar på frågorna och sen går. Men den här dietisten var fantastisk! Hon ingav ett sånt förtroende att jag bara ordkräktes allt, precis allt. Jag berättade om alla år av ångest, tvångstankar kring mat och viktnedgången, alla dieter, alla gånger jag inte känt att jag är värd att få äta, bröllopsresan där jag inte kunde unna mig hotellfrukosten och att jag inte kan få barn, och inte får någon hjälp. 
Först vart hon förbannad. Hon kunde inte förstå varför dom vägrar mig en utredning. Sen blev hon frustrerad när vi pratade om de gånger jag blivit lovad diverse remisser och hjälp men ingenting har hänt. En annan sak hon sade var att när jag väl ska få en utredning så måste min muskelmassa tas med i beräkningen. Att man inte får stirra sig blind på siffrorna på vågen, utan att man måste ta sig tid att se över hur mycket muskler jag egentligen har. Jag vill jubla, för tidigare läkare har på riktigt sagt att muskler eller fett inte spelar någon roll vid en utredning utan det är vikten på vågen som avgör. Många gånger har det kännts som om styrketräningen stjälper mer än hjälper, men nu har jag äntligen fått det svart på vitt att det är helt trvärt om, och att jag kan fortsätta med min träning.
 
Så pratade vi om barnlösheten och vikten. Hon sade att sannolikheten att jag har PCOS av den högsta graden är väldigt stor. Och där gick luften ur mig och jag bröt ihop. Jag blev plötsligt väldigt trött. 
Hon förklarade att kvinnor med PCOS har extremt svårt att gå ner i vikt, och att den resa jag gjort är fantastisk, och även om hon trodde att jag skulle kunna klara det utan operation så förstog hon att jag är trött. Så ville jag ha en operation så skulle hon ge sitt medgivande och då får jag remissen.
 
 
Sen dess har jag verkligen varit nere på botten. Jag har fallti tillbaka i ett mönster där jag tröstäter, och alla framsteg jag gjort den senaste månaden är som bortblåsta. Jag hade hade 2kg kvar till mitt mål. Nu är det helt plötsligt 4kg kvar.... Träningen är det som fått mig att släppa allting, och dom senaste dagarna har jag kunnat börja tänka på ett annat sätt
Nu känns det ganska okej. Det är inte jag som är misslyckad, jag har kämpat mot en sjukdom, en hormonstörning som gör det mycket svårare för mig än för många andra. Det är inte bara mitt fel... 
 
 
När jag sökte till "Träna med Kalle" var det för att jag inte ville görna en operation. Tack vare att jag fick chansen att vara med har jag gått från 130kg- 112(just nu 114), stark som tusan och en positivare syn på mig själv.
 
När jag i våras allvarligt började fundera på att operera mig så var det så jävla mycket skam! Jag hade misslyckats, jag gjorde Kalle och hela hans team besvikna, alla de som tycker att jag är en inspiration kommer tycka att jag är en liten lort som inte klarar av nånting. Nu börjar känna att jag är så jävla bra som kommit ända hit trots att jag verklig haft alla odds emot mig. Och framförallt så kan jag fortsätta träna som jag gör, utan att känna skuld för att jag inte lägger mer tid på konditionsträning. Jag kan äntligen släppa den jävla löpningen och lägga krutet på styrka och långa promenader!
 
Läkaren ringde i fredags angående remissen, och frågade om han skulle skicka den vidare till kirurgen. Och jag sade ja. Jag hopaps fortfarande att jag ska klara av det själv. Komme rjag ner till mellan 105 och 100kg innan operationen så ställer jag in den. Det har jag bestämt sen tidigare. 
Så nu börjar vi på ny kula, igen. Jag har googlat och läst på, så nu ska jag göra några små ändrignar i kosten, försöka slappna av och jobba vidare med den träning jag har. Men framföra allt ska jag leva, släppa alla tvångstankar och nojjor. Nu kan jag börja om.
 
Mossa mossa på er, alla Männskobarn.
 
 

30årskris

Jag har kommit fram till att jag är en värdelös bloggare, och kommer därför bara använda bloggen när jag har något långt att skriva, sånt som jag inte orkar skriva på telefon, och som ingen orkar läsa på instagram.
 
Men nu till något helt annat.
Ni som följer mig på instagram vet att jag har kämpat mycket med vikten i år, men ingenting har hänt. Verkligen ingenting, jag står i stort sett helt stilla det senaste halvåret och det är sjukligt frustrerande. Det känns hela tiden som om jag är så jävla nära, men vad jag än gör så händer absolut ingenting. Och ja, ni vet ju vadsom händer om jag inte går ner i vikt.
Jag har kollat runt lite, och i dalarna ligger gränsen på ett annat BMI än här i gävleborg, vilket i praktiken innebär att jag behöver gå ner till 95 istället för 80kg. Jag är alltså mindre än 20kg bort från att få reda på varför jag inte kan bli med barn, men ingenting händer.
Och för några veckor sedan fick jag helt enkelt nog.
Jag har bett om en remiss för att göra en gastric sleeve.
 
Först vill jag säga att jag aldrig har sett ner på människor som har gjort eller gör en sådan här operation, men jag har aldrig kännt att det är rätt för mig. Det gör jag inte nu heller, men jag ser det som min enda utväg.
Processen har precis kommit igång, man har tagit en massa prover, som som vanlgit såg jättebra ut. Man testade även för sköldkörteln men den fungerar precis som den ska. Jag fick träffa en fantastisk läkare, Dr Adnan. För första gången i hela mitt liv fick jag träffa en läkare som faktiskt lyssnade på vad jag hade att säga, och inte bara skickar en remis till en kirurg utan att ens bry sig om vem jag är. Och han pratade med Andreas också, för att få veta mer om mig. Så nu väntar jag på en tid hos en dietist, sedan skall doktorn sammanställa allt och då besluta om jag ska opereras eller inte. Han tyckte att jag vägde för lite....
 
Just nu har jag stängt av alla känslor runt det här, för det är inget lätt beslut. Det är inget som jag vill göra, men vad har jag för val? Jag fyller 30 nästa år, jag närmar mig mitt "bäste före datum". Så kalla det för 30års kris, det kanske är det, men jag känner att allt det här blir jobbigare och jobbigare med tiden.
Jag vet inte vad jag annars ska ta mig till, jag har verklign gjort allt, fått mer hjälp än dom flesta men fortsätter att misslyckas....

Nya tag

Jag har inte skrivit på länge, för att allt har rent ut sagt varit skit och elände. Med handen på hjärtat, jag var så sugen på att lägga av med styrkelyft, sluta träna helt och hållet.
Jag velade, som vanilgt, länge om jag skulle göra serie 1. Det var stressigt innan. SM, bröllop, skola osv osv. Men jag var dum nog att göra det ändå. Jag bommade 2 böj på ingångsvikt på 120kg. Kraften försvann bara, benen vek sig. Bänken gick bra, nytt pers på 77.5kg men jag strök mig från marken. Det var liksom ingen mening.
 Efter tävlingen gick jag hem och gick inte tillbaka till gymmet på nästan 3 veckor. Det fanns inte ens någon vilja att vara där, jag ville verkligen sluta.
 
Men så har jag ju världens bästa människor runt om mig. Andreas lät mig luffsa runt i en stor, stickad tröja och tjura en vecka. Han vet att det är inte någon idé att försöka nå fram när jag är på det humöret, för jag stänger in mig i en bubbla. Men sen gjorde han allt för att jag skulle gå tillbaka.
Sen har jag ju Sandra. Sandra gav aldrig upp, frågade varje vecka om jag ville med och träna, och tillslut så gav jag efter.
Följde med ner, bänkade lite och gick hem. Men fan vad jag hade saknat det där! Bänken sviker aldrig <3 Och sen fick jag träna med alla dom där igen. Ni vet dom där jag alltid tränar med, som alltid får mina träningspass att spåra ur fullständigt...
 
 
Där föddes en tanke. Kanske skulle jag börja igen, men hur? Jag har inte tillräckligt med självförtroende för att köra på själv, inte tillräckligt med kunskap för att leta efter ett bra schema att följa där jag ska lägga in egna vikter, eftersom jag själv alltid tycker att jag är svag så kommer jag bara fastna på en vikt och nöta tills jag ledsnar. Men jag är såpass lyckligt lottad att jag har fått träffa helt fantastiska människor, bland annat på SM. Där träffade jag bland annat Anna-Lena Bellqvist och hennes coach Angelica Brage.
 
Så jag kontaktade Angelica, som för övrigt är världens coolaste! Hon tävlar och är väll en av Sveriges bästa lyftare, har egna erfarenheter av när träningen plötsligt skickar in en i väggen och jobbar mycket med tjejer och styrketräning. Hon var med i aftonbladets artikelserie "Mensen då?" Om träning, tävling och mens.
(bild lånad från Aftonbladet: http://mensenda.story.aftonbladet.se/chapter/okar-nastan-ett-kilo-under-menstruation/)
 
Iallafall, jag mailade henne och till min lycka visade det sig att man kan köpa coaching och träningsprogram via henne. Och jag tog chansen och bokade in mig hos henne. I söndags fick jag första passet.
 
Och som ni vet så är jag mindre duktig på det här med att blogga. Det funkar en stund, sen glömmer jag bort det. Men nu vill jag göra ett försök... igen! Dels för mig själv, för att påminna mig om hur långt ner jag var och att jag klarade av att vända det för att jag ska slippa hamna där igen. Och dels för er som är som jag. Man tränar, blir skitpeppad och kör som fan, tills något händer. En dålig tävling, ett dåligt pass, en förkylning, något skit som egentligen inte har med träningen att göra men som påverkar negativt. Eller bara för dig som så gärna vill men inte kommer sig för att träna. För nu när jag tappade lusten så hamnade jag direkt tillbaka dit jag var innan jag började med styrkelyft, innan jag träffade Kalle och lärade mig att jag faktiskt kan nånting. För styrkelyft har gjort mer för mig än bara rent fysiskt. Som ni vet så har jag alltid tyckt att jag är ganska värdelös på det mesta. Men träningen har verkligen fått mig att se att jag klarar av mer än jag tror, inte för att jag är någon superatlet som tar en massa medaljer (jag har två. En för Bänk-DM där jag var enda deltagare i min klass och en i styrkelyft, där var vi 3st i min klass), utan för att jag faktiskt klarar saker som jag aldrig trodde att jag kunde.
 
 Och det är så förbannat viktigt att se att man komemr misslyckas ibland, men att det är inte hela världen för du kan alltid börja om dagen efter igen.
Vi lär oss av våra misslyckanden, vi kan fundera över vad som gick fel och varför. Helt plötsligt är det inget misslyckande längre, utan ett lärtillfälle och vi kommer gå från det så mycket starkare och klokare. Men jag vill också att man ska få bli besviken, man måste få bli ledsen och arg. Och det är det jag vill visa upp här och med min instagram. Jag kanske verkar väldigt negativ ibland, men det viktigt för mig, för att bara läsa om människor som det bara går bra för, är ju också bra och inspirerande men för mig har det bara gjort att jag känner mej ännu sämre.
Och jag har lärt mig att det är inte realistiskt att träning alltid går rakt upp och superbra hela tiden. Det funkar inte så. Inte för någon. Skillnaden är vad vi gör med de perioder som går skit. Jag bryter ihop och lessnar och vill sluta. Andra blir besvikna, men biter ihop och lär sig. Jag vill också bli sån. Jag vet att jag kan bli sån.
 
Mossa mossa på er, alla männskobarn

Liknande inlägg