30årskris

Jag har kommit fram till att jag är en värdelös bloggare, och kommer därför bara använda bloggen när jag har något långt att skriva, sånt som jag inte orkar skriva på telefon, och som ingen orkar läsa på instagram.
 
Men nu till något helt annat.
Ni som följer mig på instagram vet att jag har kämpat mycket med vikten i år, men ingenting har hänt. Verkligen ingenting, jag står i stort sett helt stilla det senaste halvåret och det är sjukligt frustrerande. Det känns hela tiden som om jag är så jävla nära, men vad jag än gör så händer absolut ingenting. Och ja, ni vet ju vadsom händer om jag inte går ner i vikt.
Jag har kollat runt lite, och i dalarna ligger gränsen på ett annat BMI än här i gävleborg, vilket i praktiken innebär att jag behöver gå ner till 95 istället för 80kg. Jag är alltså mindre än 20kg bort från att få reda på varför jag inte kan bli med barn, men ingenting händer.
Och för några veckor sedan fick jag helt enkelt nog.
Jag har bett om en remiss för att göra en gastric sleeve.
 
Först vill jag säga att jag aldrig har sett ner på människor som har gjort eller gör en sådan här operation, men jag har aldrig kännt att det är rätt för mig. Det gör jag inte nu heller, men jag ser det som min enda utväg.
Processen har precis kommit igång, man har tagit en massa prover, som som vanlgit såg jättebra ut. Man testade även för sköldkörteln men den fungerar precis som den ska. Jag fick träffa en fantastisk läkare, Dr Adnan. För första gången i hela mitt liv fick jag träffa en läkare som faktiskt lyssnade på vad jag hade att säga, och inte bara skickar en remis till en kirurg utan att ens bry sig om vem jag är. Och han pratade med Andreas också, för att få veta mer om mig. Så nu väntar jag på en tid hos en dietist, sedan skall doktorn sammanställa allt och då besluta om jag ska opereras eller inte. Han tyckte att jag vägde för lite....
 
Just nu har jag stängt av alla känslor runt det här, för det är inget lätt beslut. Det är inget som jag vill göra, men vad har jag för val? Jag fyller 30 nästa år, jag närmar mig mitt "bäste före datum". Så kalla det för 30års kris, det kanske är det, men jag känner att allt det här blir jobbigare och jobbigare med tiden.
Jag vet inte vad jag annars ska ta mig till, jag har verklign gjort allt, fått mer hjälp än dom flesta men fortsätter att misslyckas....

Nya tag

Jag har inte skrivit på länge, för att allt har rent ut sagt varit skit och elände. Med handen på hjärtat, jag var så sugen på att lägga av med styrkelyft, sluta träna helt och hållet.
Jag velade, som vanilgt, länge om jag skulle göra serie 1. Det var stressigt innan. SM, bröllop, skola osv osv. Men jag var dum nog att göra det ändå. Jag bommade 2 böj på ingångsvikt på 120kg. Kraften försvann bara, benen vek sig. Bänken gick bra, nytt pers på 77.5kg men jag strök mig från marken. Det var liksom ingen mening.
 Efter tävlingen gick jag hem och gick inte tillbaka till gymmet på nästan 3 veckor. Det fanns inte ens någon vilja att vara där, jag ville verkligen sluta.
 
Men så har jag ju världens bästa människor runt om mig. Andreas lät mig luffsa runt i en stor, stickad tröja och tjura en vecka. Han vet att det är inte någon idé att försöka nå fram när jag är på det humöret, för jag stänger in mig i en bubbla. Men sen gjorde han allt för att jag skulle gå tillbaka.
Sen har jag ju Sandra. Sandra gav aldrig upp, frågade varje vecka om jag ville med och träna, och tillslut så gav jag efter.
Följde med ner, bänkade lite och gick hem. Men fan vad jag hade saknat det där! Bänken sviker aldrig <3 Och sen fick jag träna med alla dom där igen. Ni vet dom där jag alltid tränar med, som alltid får mina träningspass att spåra ur fullständigt...
 
 
Där föddes en tanke. Kanske skulle jag börja igen, men hur? Jag har inte tillräckligt med självförtroende för att köra på själv, inte tillräckligt med kunskap för att leta efter ett bra schema att följa där jag ska lägga in egna vikter, eftersom jag själv alltid tycker att jag är svag så kommer jag bara fastna på en vikt och nöta tills jag ledsnar. Men jag är såpass lyckligt lottad att jag har fått träffa helt fantastiska människor, bland annat på SM. Där träffade jag bland annat Anna-Lena Bellqvist och hennes coach Angelica Brage.
 
Så jag kontaktade Angelica, som för övrigt är världens coolaste! Hon tävlar och är väll en av Sveriges bästa lyftare, har egna erfarenheter av när träningen plötsligt skickar in en i väggen och jobbar mycket med tjejer och styrketräning. Hon var med i aftonbladets artikelserie "Mensen då?" Om träning, tävling och mens.
(bild lånad från Aftonbladet: http://mensenda.story.aftonbladet.se/chapter/okar-nastan-ett-kilo-under-menstruation/)
 
Iallafall, jag mailade henne och till min lycka visade det sig att man kan köpa coaching och träningsprogram via henne. Och jag tog chansen och bokade in mig hos henne. I söndags fick jag första passet.
 
Och som ni vet så är jag mindre duktig på det här med att blogga. Det funkar en stund, sen glömmer jag bort det. Men nu vill jag göra ett försök... igen! Dels för mig själv, för att påminna mig om hur långt ner jag var och att jag klarade av att vända det för att jag ska slippa hamna där igen. Och dels för er som är som jag. Man tränar, blir skitpeppad och kör som fan, tills något händer. En dålig tävling, ett dåligt pass, en förkylning, något skit som egentligen inte har med träningen att göra men som påverkar negativt. Eller bara för dig som så gärna vill men inte kommer sig för att träna. För nu när jag tappade lusten så hamnade jag direkt tillbaka dit jag var innan jag började med styrkelyft, innan jag träffade Kalle och lärade mig att jag faktiskt kan nånting. För styrkelyft har gjort mer för mig än bara rent fysiskt. Som ni vet så har jag alltid tyckt att jag är ganska värdelös på det mesta. Men träningen har verkligen fått mig att se att jag klarar av mer än jag tror, inte för att jag är någon superatlet som tar en massa medaljer (jag har två. En för Bänk-DM där jag var enda deltagare i min klass och en i styrkelyft, där var vi 3st i min klass), utan för att jag faktiskt klarar saker som jag aldrig trodde att jag kunde.
 
 Och det är så förbannat viktigt att se att man komemr misslyckas ibland, men att det är inte hela världen för du kan alltid börja om dagen efter igen.
Vi lär oss av våra misslyckanden, vi kan fundera över vad som gick fel och varför. Helt plötsligt är det inget misslyckande längre, utan ett lärtillfälle och vi kommer gå från det så mycket starkare och klokare. Men jag vill också att man ska få bli besviken, man måste få bli ledsen och arg. Och det är det jag vill visa upp här och med min instagram. Jag kanske verkar väldigt negativ ibland, men det viktigt för mig, för att bara läsa om människor som det bara går bra för, är ju också bra och inspirerande men för mig har det bara gjort att jag känner mej ännu sämre.
Och jag har lärt mig att det är inte realistiskt att träning alltid går rakt upp och superbra hela tiden. Det funkar inte så. Inte för någon. Skillnaden är vad vi gör med de perioder som går skit. Jag bryter ihop och lessnar och vill sluta. Andra blir besvikna, men biter ihop och lär sig. Jag vill också bli sån. Jag vet att jag kan bli sån.
 
Mossa mossa på er, alla männskobarn

Att tävla eller inte tävla

Det är frågan...
Jag gillar att tävla, även om jag är helt hysteriskt nervös innan, och ofta funderar på vems briljanta idé det egentligen var(Kalle W, this one's on you...) men känslan när man är mitt i det, och efteråt är fantastisk! Och jag känner mig så förbaskat stark och duktig!
 
Men i år vet jag inte hur jag ska göra riktigt... för det första finns det en risk att jag missar serie 1.
Sen velar jag hela tiden mellan att vilja göra en jättesatsning, verkligen gå all in kost, träning allt! Bara för att se hur långt jag skulle kunna gå. I nästa sekund orkar jag knappt ta mig ner på gymmet. Träning har inte gått så bra heller, men jag känner att styrkan ändå finns kvar. Det var inte länge sen jag kämpade upp 85kg i bänken, och då hade jag inte ens tränat ordentligt. Benböjen har verkligen gått skit, men jag vet att det enda som behövs för att det ska börja funka är tålamod och nötning, detsamma gäller marken.
Fick lite hjälp från Karl idag, och lyckades göra ett enda riktigt fint lyft med lite ny teknik. Det var ett enda lyft, men jävlar i mig vad mycket lättare det blev. Med mer nötning där så skulle det här kunna bli året som jag äntligen tar hem 150kg i marken.
Sen har jag haft en hel del att göra, och jag har varit på väg in i den omtalade väggen. Men så fort bröllopet är över så kommer jag ha mer tid, mer ork och kommer inte vara lika stressad. Dessutom har jag hoppat av ett uppdrag som jag tagit på mig, växlat ner lite i skolan och börjat planera min tid och det börjar redan ge resultat.
Men frågan är om allt det här räcker. Jag känner mig ganska vilse, En del av mig blir lite bitter och vill helst skita i allt och ha ett tävlingsfritt år, men den där känslan...
 
Den går inte att hitta någon annanstans.
Jag tror att mycket hänger ihop med kraven jag har på mig själv. Jag tycker egentligen inte att jag är tillräckligt duktig för att någon ska lägga den tid på mig som det krävs för att jag ska komma någon vart, särskilt nu. För jag kommer aldrig klara det ensam. Dels kan jag för lite, dels är jag för osäker på mig själv.
Jag vet att jag aldrig kommer bli så pass bra att jag kan göra något större intryck, i alla fall inte på riksnivå. Men det finns en del distriktsrekord som jag är förbannat sugen på att ta innan jag går över i master(när man fyller 40, jag fyller 29 i år.) Bland annat min älskade vän Sandra Lönns rekord i rawbänk på 120kg. Det känns inte helt omöjligt...
Så frågan är.... hur fan gör jag nu? En idé har varit att bara bänka hela året, satsa på att stänka dit 90kg på DM i September. Idag tog jag mitt gamla schema, ökade alla vikter på med 10kg, bara för att prova. Och fan va fint det gick! Så här snygga bänkar har jag nog aldrig gjort. Dock behöver jag nog träna en hel del triceps, för smalbänken var ruskigt tung, och det var inte tal om några stopp, men vikten låg ändå på 45kg, vilket är pers redan på första setet. Men det känns jävligt bra i alla fall.
 
Sicket svammel... men jag är väldigt förvirrad just nu. Just nu är jag nog mest sugen på att spräcka pannbenet mot en vägg av något slag. Imorgon är det möte med klubbens SL ansvarige, och då borde jag ha tagit någon form av beslut. Men jag blir fan inte klokare hur jag än vrider och vänder på det. Kanske borde jag ta ett år utan tävlingar, fokusera på viktnedgång och ladda inför 2018, och göra min satsning då.
Fast...

 
Mossa mossa på er, alla männskobarn!

Liknande inlägg